Ro och oro

Nu så här en dag innan jag passerar in i graviditetsvecka 35 fick jag nyss en realitycheck. Jag är verkligen höggravid och nu är det onekligen dax att börja packa väskan till BB, boa och fixa så att allt är klart då det är dax. Jag känner mig oförskämt lugn. Jag har liksom inte haft tid att tänka på graviditeten de senaste veckorna med allt som varit omkring mig. Dessutom mår jag så bra jämfört med då jag väntade Desmond. Ingen foglossning, lagom viktökning [7kg], ledig med graviditetspenning, inga måsten, både Desmond och Adde är hemma på heltid. Lite tungt att andas på kvällen, sedvanliga förvärkar men annars är allt perfekt. Är det nu man ska börja bli orolig? När kommer olyckan?

Eller har jag äntligen vid 30 år ålder lyckats orda upp mitt liv så pass att saker och ting bara flyter på? Kanske är det ett inre lugn som infunnit sig. Jag bara skrattade åt det faktum att jag fick 10 liter gammalt vin i present av en halvgräslig släkting. Vem ger bort gammalt vin? Till en höggravid? Nu står de flaskor jag inte orkar hälla ut i hallen och väntar på att få följa med allt annat skräp som ska till tippen. Adde boar på sitt egna lilla vis.

Trots att det mesta hemma är lite upp och ner just nu, då Adde som sagt halv ett i förrgår bestämde sig att tömma förrådet går jag bara runt och ler med ett inre lugn vilandes över mig. Lilla tösen kan komma imorgon och det gör inget för det blir som det blir. Inget spelar egentligen någon roll.

Eller jo, om Södertälje förlossning är fullt då det är dax bryter jag nog ihop. För jag vill verkligen föda på Södertälje. Det är såååå himla fint.  Dessutom verkar det som att personalen verkligen gillar att jobba där. Vi tog en sväng dit förrförra lördagen [mitt i buffén till min fest] då jag plötsligt insåg i allt stohej att jag inte känt några fosterrörelser sen natten innan. Den barnmorskan som tog emot oss ska jag aldrig glömma. Fan, jag börjar gråta när jag tänker tillbaka. Helt underbar. Så vacker, trygg och varm. Direkt kom hon in, utan att läsa min journal [hon berättade senare att det inte spelar någon roll om hon vet vad jag heter eller ej] la hon sina händer på mig, höll mig i handen, samtidigt som hon kopplade på maskinen och pratade lugnande med mig. Hon såg nu hur rädd jag var. När hon med sina stora bruna vackra ögon ler och säger: "Jag känner bebisen, ser du hur den sparkar?" försökte jag verkligen hålla tårarna i schack och då säger hon: "Gråt lilla vän, släpp ut det rädda, jag förstår att ni blev oroliga och det är helt okej" Hon stannade hos oss och vi pratade medans hon hade koll på CTGn. Så skönt att få prata med någon som inte känner en om hur det är att förlora en blivande bebis och tankarna som börjar snurra direkt.

Vi fick ju såklart åka hem efter att läkaren gjort ett ultraljud och konstaterat att det börjar bli trångt och att lilla fröken har vänt sig, dock inte fixerat sig. På väg ut står personalen och viker handdukar och småpysslar, de säger hejdå, ta hand om er och att vi syns om några veckor!

Så nu håller vi tummarna för att det finns plats då det är dax för som sagt jag blir verkligen besviken om jag måste åka till SÖS eller ännu värre Huddinge. Dock vet jag att narkosläkarna på SÖS är grymt bra, jag har ju assisterat dem vid EDA ett antal gånger på intensiven. Fast nej tack till ett stort sjukhus. Södertälje har ju dessutom BB vägg i vägg och det gillar jag. Enda negativa är maten enligt Adde. Jag minns att jag åt vad som än serverades för jag var så SJUKT hungrig.

Apropå det är nog god tid frukost.

Hepp!