Min kusin och jag

Jag vet att man alltid har en särskilld kärlek till sina syskonbarn men ibland är det alldelles särskillt. Otroligt nog trots att jag har haft två extra barn hemma under helgen har jag hunnit med mer,  haft tusen gånger roligare och känt mig hälften så stressad som jag brukar. Jag ska erkänna att lunchen hemma på helgerna lätt blir macka och yougurt, eller snabbmáckaroner men i lördags slevade jag ihop både pannkakor och våfflor, hann med glassbilen, promenad med picknick till viken, en hel grillmiddag, dusch, pyjamas och tandborstning gånger tre. Vid fem över nio på kvällen sova alla knattar och jag var inte ens trött. Dessutom hade jag redan hunnit städa av köket och satt på tvätt. Hör och häpna: Hängt tvätt. När fan händer det annars? Aaaaldrig. Jag har noll karaktär när det gäller tvätt [och egentligen allting annat i hemmet oxå för den delen]

Förstå mig rätt nu: Jag gillar barn, men långt ifrån alla barn. jag skulle aldrig kunna arbeta på dagis eller liknande. Vissa barn retar mig så till den milda grad att jag knappt kan bärga mig, vilket jag i somliga fall inte heller kan. Fy och skäms på mig. Men dryga, malliga, otacksamma ungar är det värsta som finns. Jag får kalla kårar.

"Hur kan du säga så, du jobbar ju med barn!" Ja jo men det är inte vilka barn som helst. Så långt ifrån malliga och dryga man kan komma. Att arbeta med utvecklingsstörda och funktionshindrade är ett eget kapitel, särskillt när de är barn. De är så öppna och självklara. Unika och ursäkta uttrycket men häftiga, mot alla odds om man säger så. Livsglada. Om man vill ha äkta inspiration till livet och tacksamhet på riktigt ska man söka den hos dessa individer.

Hur som helst så har jag haft en toppenhelg och jag känner mig inte ett dugg orolig över hur jag ska klara av en liten till som behöver mig för jag vet att jag klarar det galant. Det ska rent av bli skitkul! Jag längtar redan.

Dessutom har jag insett hur fin min son är mot andra barn som är likasinnade. Två pojkkusiner som fnissar ihop och tar hand om lillasyster som inte glöms bort. Så många gånger jag har varit rörd till tårar över hur underbara dessa tre är mot varandra. Det är vad alla nära systrar önskar: Att deras barn ska tycka om varandra och längta efter varandra.

I fredags då vi pratar om att Tule och Vega ska sova över:
Desmond: "Mamma?"
Jag: "Ja, hjärtat?"
Desmond: "Jag elskar Tule..."
Jag: "Vet du, jag tror att Tule tycker om dig lika mycket oxå" [blir alldelles varm inombords]
Desmond:" Och lilla Vega får låna min snutte om hon blir trött.." [Det är den största kärleksförklaringen någonsin!]

Min son har även en till underbart söt liten kusin som min lilla lilla lilla syster är mamma till, fina Elmina. Läs hennes jättefina blogg http://mochu.blogg.se/ . jag läser den varje dag så jag hänger med när Elmina växer. Det skiljer 10 månader mellan Vega och Elmina och jag tror att de kommer bli bästisar. Jag ser framför mig om låt säga 5 år, då kommer vi ha ett halvt kollo av kusiner som busar runt och äter glass ihop på sommarlovet. Bra jobbat där pappa! Farmor brukar säga att hon aldrig kunde tänka sig att det enda barnet hon fick till slut efter många års väntan skulle gro så fint, fröa av sig och resultera i fem barnbarn, 7 barnbarnsbarn.

Själv har jag ingen kontakt alls med mina kusiner. Jag har två.

Natalie blev placerad i fosterhem vid tre års ålder då min moster varken var lämplig förälder, nykter eller psykiskt stabil. Natalie borde vara runt 27 år nu om hon lever. Har hon egna barn? Hur har hon klarat sig? Det enda jag vet att hon fick lov att träffa sin mamma om hon ville vid 18 år ålder och att hon tackat ja men att hon förmodligen blev besviken. Caroline är min morbrors enda barn som inte bor hos honom. Jag tror inte att han själv vet vem hon är. Eller så gör han det fast han inte verkar vilja visa det. Jag har inte träffat henne på snart två är, hon är typ femton.. sexton.. eller?