Igår kväll när jag promenerade hem från bussen i doften från hägg och moppeavgaser fick jag en liten flashback till ungdomens år. Den där första gången man var kär. På riktigt. Jag anser att vara kär är den lätta flyktiga känslan som bara känns bubblig och bra. Den känslan man kan känna många gånger om. Förälskelse å andra sidan är något helt annat.
Jag sent glömma de nötbruna ögonen som följde mig med blicken och för första gången fick mig att känna mig vimmelkantig. Det var mer än kärlek i doften från blommande hägg. Det var se men inte röra. Förbjudet. Ett märkligt skådespel som pågick i evigeheter. Vi ville ha varandra men fick inte. Din väns ex är ajabaja. Nu sisådär 10 år senare vet jag att det aldrig hade funkat iallafall. Vi hade aldrig varit sams. kanske var det en del av passionen att vi kunde diskutera allt, hetsigt och envis. Kanske är det därför jag älskar Andreas så vansinningt, just för att han driver mig till vansinne. För att han är envis, och talar för sig. Rak och ärlig. Ibland så rakt på att andra tycker illa om honom. Dryg. På ett sätt som de flesta missuppfattar, även jag själv ibland. Dock kan han nog känna på sig när han gått för långt med mig. När min gräns är nådd och jag blir förbannad känns det som att han vet det och säger alla de rätta sakerna till mig.
Efter fyra år med honom har jag endast lärt känna en bråkdel av alla hans fram och baksidor och jag kan fortfarande bli berusad av förälskelse av blotta åsynen av honom samtidigt som jag till och från knappt kan bärga mig från att slå honom på käften för att han är en sån idiot.
Undrar hur det hade varit om vi träffats 10 år tidigare? I doften av hägg och moppeavgaser en sen vårkväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar