Här sitter jag och skäms...

.. över hur otacksam jag är över livet, den egentligen problemfria tillvaro jag befinner mig i.

Självklart är problem, stora eller små, relativa till den som har problemet. Alltså: För den ena kanske ett litet problem känns jättestort samtidigt som samma problem kanske känns obetydligt för någon annan.

Man kan aldrig föringa någon annans olycka.

Men efter att ha sett kvällens avsnitt av Sofias Änglar kan jag bara inte låta bli att skämmas över mig själv. Hur kan jag bekymra mig över barnvakt till helgen då en annan mamma tvingas fundera över vad hon ska ha på sig i kistan på sin egen begravning? Det är så jävla orättvist. Allt är orättvist beroende på ur vilken vinkel man ser det det såklart och fan vad orättvis jag är som otacksamt ojar mig över fläckarna av blåbärsyougurt på mattan som inte går in i tvättmaskinen, soptunnan som är full två dagar innan tömning, vattnet som frös i köket och katten som inte längre bajjar utomhus [fett jobbigt att städa kattlådan].

Jag borde vara ta vara på min tid bättre och vara innerligt tacksam för att jag är frisk, med en växande familj [11 veckor + 1 and yes it´s alive this time], ett tryggt hem som är mitt eget, en jämlike som talar om för mig varje dag hur mycket han älskar mig [trots alla mina brister].

Dock finns det dagar då tillvaron bara känns så jobbig. Svår. Hopplös. Uppgiven.

Men jag överlever. Jag ska bara försöka vara lite jävla tacksam.