Nu är det sådär mycket igen. Jag har svårt att fokusera på det jag borde göra för att så mycket annat tar plats i mina tankar. Dessutom har jag pms och bölar för minsta lilla. Perfekt. Som om inte det vore nog går Rosa bandet galan på tv3 med massvis av tårdrypande historier om mammor som lämnar barn efter sig. Alltså helt ärligt jag pallar inte med sånt, i synnerhet inte en vecka innan mens. Så när jag nu sitter här och grinar för alla med bröstcancer känner jag mig väldig otacksam som ojar mig över så traviala saker som månadens räkningar, vart jag ska jobba i vår, mina skolarbeten som aldrig blir klara eller att jag inte kommer hinna baka tårta själv till Desmonds födelsedag på lördag. Skäms på mig.
Det är så mycket som inte blivit som jag tänkt mig. Både positiv och negativt. Jag hade inte tänkt mig att jobba i vården och nu är jag snart färdig undersköterska. Hungrig efter en sjuksköterskeutbildning men det lär väl sluta någon helt annanstans. Jag är den typen av person som måste planera saker, visualisera. Det låter mycket ballare att säga att man är impulsiv och tar dagen som den kommer men, när det gäller mig skulle det vara att ljuga. Jag avskyr plöstliga förändringar, vändningar. Det blir helt enkelt inte som jag tänk mig.
Återigen ska vi försöka sälja den helvetes j*vla bilen och jag får ångest bara jag tänker på det. Vi vill ha en mindre billigare bil att försäkra och tänkte lösa billånet genom att lägga det tillsammans med huslånet. Vilket kommer att gå som smort då huset enligt mäklaren stigt i värde men då återstår problemet med bilen som fortfarande kommer att stå på vår uppfart och kosta svindyra pengar varje månad i helförsäkring och skatt. Ingen vill ju köpa en törstig V6 så är det bara.
Jag tror minnsan jag ska peppa upp stämingen med en kopp riktigt sött tea. Sagt och gjort.