Äntligen!

Jjaaa! Haha Jag har passerat 1000- strecket! Gud vad jag är populär! Puss på er alla!

Idag är jag på G, super G!

Jag är inte synskadad längre. Vilken befrielse! Det har dock sina nackdelar. Jag skuttade runt i Nynäs som en glad liten boll igår, notan för hela kalaset blev cirkus 300 spänn billigare än vad jag räknat med, Hej nya Joggingskor!

Det gick grymt snabbt att handla på Willys, visserligen vet jag ju vart alla grejer står så jag vet var jag ska leta men det är såååå traddigt att behöva luta sig så att folk tror att man luktar på hyllorna. Jag baxade som vanligt på mig så mycket jag kunde släppa, och så lite till, jag skulle ju ändå ta tåget idag. När jag väntade på tåget insåg jag att jag för första gången på minst en månad kan se min son utan att trycka ner hela huvudet i vagnen.

Dock kommer vi nu till nackdelen. Jag höll på att svimma när jag kom hem. Chockad inser jag att röran är en sak men köket... jag vet inte vart jag ska börja!? Jag har senaste veckan inte brytt mig om att plocka iordning för jag ska ju ändå få linser och det tar sån tid när man inte ser, men jag har ändå dammsugit och torkat av bänkar och så. Trodde jag ja. Fy fan vad äckligt säger jag bara! Man ser allt jag missat. Golvet nedanför diskmaskinen är helt prickigt!!! Vår köksmatta är inte vit längre, den är grå. Jag vågade inte titta ordentlig när jag gick in i badrummet.

Så nu ska jag röja loss här på morgonkvisten innan jag ska susa till Hökarängen. Hela eftermiddagen ska jag leka med Ankan och Fiffi i studion. Jag tar nog med mig stora minneskortet. Jag har lovat Sara att hjälpa henne att köpa löshår idag oxå så det blir vidare in till stan. Ska nog passa på att köpa nagellim oxå så jag äntligen kan förlänga naglarna igen. Jag började ju friskt förra veckan tills jag kom till momentet där jag skulle limma och insåg att tubben dött för länge sen. Totalt stenhård. Får inte glömma mina kläder i tvättstugan heller. Pjuuu nu är det mycket att hålla reda på, ingen tid att förspilla. Jag börjar nog med att fladdra in i en dusch så at jag inte glömmer det iallafall.

Hårfager

I lördags röjde jag loss totalt. Det började med att jag färgade håret. Eller ja utväxten iallafall. Det resulterade i att jag fick blodad tand och drog fram papiljotterna och resten kan ni säkert lista ut själv. Vad tycks? Behöver jag berätta att jag hittade fjärrkontrollen till kameran? Jag roade mig med att apa mig och ta en massa tramsiga och faktiskt en del snygga kort på mig själv. Till kvällen var vi mer eller mindre bjudna på grillfest om man nu kan kalla det för det. Lång historia, men kort och gott var det inte värre än vanligt så jag känner mig nöjd. Jag fick några glas vin och nöjet att babbla lite med syrran och dessutom insikten av att mitt förhållande är fantastiskt jämförlesevis.

Nu är det dock dax att slänga in lunchen i micron och plocka ihop Desmonds First Aid inför eftermiddagens besök på Öppna Förskolan. Jag hoppas att mina linser har kommit oxå. Ska förbi butiken och tjata lite på dem.

Vill ha dem NUU!

Jag mår illa när jag läser sånt här...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4978067.ab

Helt ärligt, vem tar ett dött spädbarn? Jag vet inte vad jag ska säga. Själa ett lik? Nja, dessutom ett spädbarn! Det är ju helt j*vla makabert!

Hoppas de hittar honom...

Tänk så roligt man kan ha med en blöja...

Min hatt den har tre kanter

Tre kanter har min hatt!

Vadå vardagsmotion?

Idag fuskar jag. Jag har planerat in 30 min på bollen men jag hoppade över det. Jag är helt slut sen igår. Och förrgår. För att inte tala om dagen innan det. Adde har lovat mig något riktigt fint (jag hoppas på ett par nya bröst i plast men man vet aldrig det kan lika gärna bli en weekend på Kolmården) om jag lyckas hålla igång med träningen. Sagt och gjort, i måndags promenerade jag på morgonen, babyfikade, tog bara en biskvi -inget socker i kaffet. Handlade sju ton som jag tappert skulle få med mig på bussen. Jag fick hjälp för det är omöjligt att komma på med barnvagn, 4 liter mjölk 2 liter yougrt i korgen under, BigBox blöjor ovanpå suffletten, storpaket välling under armen och två fulla kassar. Gick av en station innan (?) och släpade mig hem. Skuttade iväg till Friskis, som jag har längtat efter. Tyvärr var det en vikarie med helt nya steg, ny musik och jag ska hämta ut linserna nästa vecka. Dock fladdrade jag på bäst jag kunde.

Ingen rast och ingen ro. Igår klev jag återigen upp i ottan och baxade på mig en massa kläder och knöste ner ungen i vagnen. En och en halv timme senare hemma igen, stelfrusen men lycklig, perfekt tajming för en latte (utan socker) och reprisen av Top Model. Tack och lov slapp jag laga middag för det blev sjömansbiff hos svärföräldrarna. Jag hade ju naturligtvis sagt att jag skulle med ut och springa på kvällen som ni vet. Man kan ju inte dra sig ur hur gärna man än vill. Lite karaktär har man ju. Någonstans. Hur som helst så skulle jag möta Ida och Tessan vid träningsredskapen kl 19.30 (missar sjukhuset på trean! Grrr..) Jag såg till att vara ute i god tid, jag hittar ju inte. Min svärmor gav mig en enkel vägbeskriving och jag knatade iväg vid tio över sju. Hittade skogen gjorde jag, och spåret men inga träningsredskap och ingen Ida, ingen Tessan. Tiden gick och jag hade varken mobil eller klocka med mig. Jag vet inte hur många varv jag hann springa runt innan jag tillslut mötte tjejerna. Spåren liksom korsar varanda så helt plötslig kanske man hamnar på cykelleden mot Nynäs eller vad vet jag. Efter en smärre nära-döden-upplevelse träningsvis så var jag hemma runt 21 då jag totalkrashade in i en dusch och därefter sängen.

Hurtigt hade jag lovat min syster att gå till Tungesta och kolla in deras Öppna Förskola nästa morgon. Man tar grusvägen längst spåret och sen igenom skogen. Det är bara en mil. Vi pratade på och traskade för glatta livet. Jag älskar verkligen att barnvagnspromenera med syrran, vi tycker och känner så lika och vi har ju känt varandra så länge så man kan verkligen prata av sig utan att skämmas eller behöva linda in eller försköna något. Två timmars mundiarré senare är vi framme. Helt okej förskola, stor med massa olika rum och trevlig personal men fikat var en riktig besvikelse. Några sorgsna mariekex, kaffe såg jag inte skymten av. Tacka vet jag Nynäshamn, där snålar de inte på krutet. Sångerna är bättre oxå. Nu återstår bara att prova Ösmo. Innan har jag alltid tyckt att det är lite tramsig med öppna förskolan. Jättebra ställe att träffa andra mammor och barn fast i en ganska ytlig miljö, man känner ju liksom inte varandra. Lite knepigt att bara börja prata med någon annan för att det enda uppenbart gemensamma vi har är barn. Hittills har jag bara gått med någon jag känner. Fegt kan man tycka, jag håller med. Nåja, vi tyckte självklart att det var en strålande ideé att gå tillbaka oxå. Ytterligare ca två timmars mundiarré senare är vi äntligen hemma och jag är vrålhungrig. Jag bestämmer mig för att knycka två mackor och är nästan påväg att ha smör på vilket jag duktigt nog slutade med för två veckor sen. Inte för att tänka på vikten faktiskt utan för att det tog slut och jag hade inga pengar att köpa nytt för. Nu när jag varit utan så känns det onödigt att börja igen. Ankan, min syster erbjuder mig mosad avokado istället och jag tänker glatt att det var evigheter sen jag åt avokado! jag brukar få gallbesvär av det nämligen, om jag skulle få för mig att äta tomat eller något annat syrligt samtidigt. Guacamole är en kär vän som jag inte kan njuta av längre. Men bara avokado brukar funka. Det är ju så himmelskt gott! Det tog 10 min sen kom krampen från helvetet. Det eskalerade totalt och strax därefter finner jag mig själv kräkandes ute på uteplatsen. Adde kom som en räddande ängel och hämtade mig då jag inte ens kunde resa mig upp. Han skrattade bara och sa att jag fick skylla mig själv, jag borde ha lärt mig att inte äta avokado. " Så himla gott kan det ju inte vara.." Joooooooo.... Ännu ett sorgset avsked, först Mr Broccoli och nu... Hej då Mr avokado! Jag hatar numer min galla.

Resten av kvällen spenderade jag i badkaret med en skål rabarberfil som jag försökte klämma i mig, jag hade ju bara ätit mariekex till lunch och mackan kom ju upp tillsammans med ja ni vet. Vi somnade framför tvn och Efterlyst, jag och Des i en liten sked bland massa kuddar och täcken.

Så idag är jag helt slut. Men gårdagen var i det hela stora en underbar dag! Jag ska försöka hålla ribban uppe med att ta en sväng till simhallen ikväll. Börja öva mig på att visa mig i min lilla pyttelilla bikini. Kan hända att jag kapitulerar och skaffar mig en baddräckt.

Det sägs att om man klämmer in 30 min vardagsmotion varje dag då såklart, så som att ta trappan istället, gå till affären, ta cykeln till jobbet så går man utan att göra någonting annat ner 8 kg på ett år. Det finns hopp för mig oxå.

En mysig stund i bollrummet

Två kusiner som börjat bli medvetna om varandra

Annicka hade fullt upp

Tule var en smula orolig att mamma skulle byta ut honom och krävde sin rätt med en stor blöt puss

Desmond gnager lite på sin magiska moster

´Hallå hallå vem är det som bor i den här rosa koppen?

Nu och då, och framöver såklart!

Någon eller något har lekt med mina magnet-ord på kylen... för idag när jag skulle ta mjölken landade mina gröna på detta:

Kanske är det ett hemligt budskap från mitt parallella universium. När jag och Adde är oense brukar jag säga att i mitt parallella univerium så vet jag att jag har rätt eller liknande. Perfekt, allt kan hända där. Det är ju mitt och jag bestämmer. Flummigt jag vet, vi bryr oss inte om det. Då återstår frågan vem eller vad som kryptiskt lämnat detta meddelande. Det kanske inte ens är till mig? Jag tar onekligen åt mig ialla fall....

Jag har blivit alldelles biten nu av träning och vad man kan äta och inte. Just nu verkar det som alla andra runt omkring mig ned samma "besvär" redan har kommit igång. Jag känner mig helt plötsligt väldigt stressad. Tänk om alla är smala och vackra till sommaren och inte jag!Ska jag våga mig ut i bikini?

Rättare sagt iden här bikinin:

Tänk så mycket som kan hända på två år. Både själsligt och kroppsligt. Jag får nog lov att säga att min själ har förändrats tre dubbelt så mycket som min kropp. Detta är crew-kortet för Club Upstairs Kos/Grekland sommaren 2007 och sen kortet tog har detta hänt:

• Jag har träffats en riktig man som bara älskar mig och inte resten av Stureplan (ja eller den delen som har siliconbröst)
• Jag har provat två nya yrken och gillat båda två.
• Jag har fått ett riktigt hem, som inte är i andra hand, ett blivande badrum, hissrum, hos svärmor eller soffa. Det bästa som finns är att veta att här bor jag och ingen kan slänga ut mig.
• Jag har äntligen kunnat börjat njuta av alla mina saker som legat i magasin i 4 år .
• Jag har fått barn (!) som jag bara längtat och trånat efter de senaste 7 åren.
• Jag äger numer en bil, en riktigt fin därtill och ska i höst börja övningsköra vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra.
• Jag bor mindre än 10 min från mitt livs idol, min syster. Det är mer värt än allt i livet att ha henne så nära mig.
• Jag har en vardag, där jag lagar frukost lunch middag, promenerar, fixar med tvätt, tittar på mina favoritprogram, badar badkar, gör vanliga sköna saker. Varje dag.
• jag har både startat och lagt ner en firma.
• Jag har haft semester.
• Jag har både en och två katter som visserligen har flyttat hemifrån ett slag men som ändå fortfarande är mina.
• Framför allt har jag fått massa skin på näsan och har lärt mig att säga nej.

Det låter lite som i den där låten av Raymond och Maria - Ingen vill veta vart du har köpt din tröja. Minns ni den? Jag brukade vara livrädd för att bli den som ingen ska sakna när man dör, som lever det helt vanliga livet som bara tralar på. Dock har jag nu insett att det egentligen var det enda jag önskade mig. Mest av allt. Det känns så skönt att vara där nu. Trygg och lycklig. Lugn och tillfreds. Alla småsaker som linser, mjölk, ja pengar i huvudtaget, folk som tränger sig och griniga gamla gubbar, snorkiga mammor och allt det där andra jag brukar blogga om är faktiskt bara små små små saker om man jämför med hur jag hade det förut. I mitt gamla liv. Eller rättare sagt en del i mitt liv. Det är skrämmande hur negativt man kan bli påverkad av endast en annan person. Skönt att det är över. Jag är mest ledsen och arg på mig själv att jag tappade bort min syster under alla de åren. Det är tid med henne som jag aldrig kan få tillbaka. Jag vet däremot nu att jag aldrig tänker göra om samma misstag. Aldrig, ALDRIG att jag låter en man komma emellan henne och mig.

Nu återstår bara att få den kropp jag trivs i. Så i morse halv åtta var jag ute med Des i vagnen och promenerade i två timmar, och i kväll ska jag hänga på hurtbullen Ida och c/o ut på slingan här i Ösmo. Men först ska jag till optikern! Farväl blinda värld!

Har ni fest eller?

Visst är det jobbigt när det är en massa sker man borde gjort, eller rättare sagt ville göra men det blev inte av. För att inte tala om alla man känner som man borde träffa, eller faktiskt verkligen vill träffa men det blir inte av. Ibland känner jag mig lite ensam här ute. En del av mig sa ju det och jag minns att jag pratade med min älskling om det innan vi flyttade att jag var rädd att jag skulle tappa så många av mina vänner. Jag vet ju att de finns kvar men det är så svårt att få till det. Varför då egentligen? Vissa har varit på andra sidan jorden i evigheter, vissa bor så långt bort som Göteborg, (ganska många faktiskt) vissa jobbar som svin och har knappt tid att sova och när de är lediga vill väl ingen åka hela vägen hit ut till mig, och jag kan inte åka någonstans just u. Tåget är svindyrt och jag har knappt råd med mjölk.

Tur för mig att jag har mammagruppen och min äskade syster. Annars skulle jag bli knäpp. Min svägerska, Faster Gud sa till mig med viss stränghet att man måste umgås med vuxna människor oxå. Risken finns annars att det blir bara bebis och inget annat. Jag skulle vilja ha något kul inplanerat. Jag skulle vilja gå ut. Ut på krogen och svina lite. Hemskt det låter eller hur? Jag är nog egentligen ganska nöjd ändå. Jag har saker planerat men de är så långt bort. Jag tänker hela tiden att "Nästa månad då ska jag..."

Till Valborg ska vi till Skansen iallafall, det ser jag fram emot. Vi ska fira Fiffis födelsedag med en picknick på Skansen sen oxå. Fast det är inte förrän i Juli. Om tre veckor ska jag hälsa på mitt gamla jobb och all söta ungar. Det ska bli riktigt kul. Sen finns ju alltid resan till Gran Canaria att se framemot. Sola sola sola brun brun soooola! Dricka massa biiira...

Jag ska nog köpa mig en baginbox. Sätta mig på balkongen en solig eftermiddag och supa lite. Det låter som en skön plan. När jag tänker efter ska jag be syrran komma och dela den med mig. Det kanske skulle stilla min värsta alkohol-abstinens. Eller snarare party-abstinens.

Nu måste jag däremot stilla min sambos abstinenser. Han har tjatat på mig att blogga färdigt i snart en kvart.

Håll i hatten, katten!

Alla goda viktminskningsråd är välkomna!

Jag räknade ut mitt BMI idag. 26,5. Hjäääälp! Innan min härliga resa med skapandet av min son och allt som tillhör det hade jag ett stadigt BMI på 20. Som jag var väldigt stolt över. Det är nämligen inte första gången i mitt liv som jag väger över 70 kg. Hur jag lyckades förra gången vet jag inte säkert men att jag lämnade ett 6 år långt destruktivt, olyckligt förhållande bakom mig skulle kanske t.o.m göra Anna Book smal. Stackars Anna som alltid får vara referens i tjockis-sammanhang.

Jag funderar seriöst på att gå med i viktväktarna trots att jag inte riktigt gillar iden om att bli points-beroende. Min svärmor, Farmor till Des har varit under VV i jag vet inte hur många år och visserligen ser hon fantastisk ut för sin ålder men hon kan pointsvärdet utantill på precis ALLT. Jag vågar knappt ha socker i kaffet längre. En vanlig frukost, 2 rågsmörgåsar med ost och paprika och en latte till är hälften av mitt rekommenderade dagliga pointsintag. Jag vet inte om det är sunt att leva under så kontroll. Jag är rädd att jag ska bli besatt av points och inte kunna unna mig något eller njuta för den delen utan att tänka på hur många point jag klämmer i mig. Det är verkligen som att beställa ångest-light med posten. Det vill vi verkligen inte.

Till råga på allt så missar vi långpromenaden idag för jag vaknade upp med en igenmurad hals och 38 graders feber. jag ringde till min kära svärmor och hon kom och hämtade skrutt efter lunch. Så himla skönt att få sova. Dessutom om vi nu ska se det posetiva i detta (jag lever ju mitt nya glada liv nu) så har jag faktiskt inte varit sjuk på över ett år och Des fick leka med Farmor en vanlig torsdag. Nu håller vi tummarna på att hlillen klarar sig för den här halsonten är inte rolig. Vad gör man med en bebis som har ont i halsen liksom?

Som nu dessutom har vaknat. Plikten kallar!

Om man tänker på något annat så går det...

Titta vad lillplupp kan! Fast det går bara om man bajsar samtidigt. På premiären idag lyckades vi sitta fint i hela 2 minuter, ungefär lika länge som det tog att baja klart! Nu blir det hårdträning framöver!

En söt liten flicka som heter Kalle

Jag står i valet och kvalet om jag ska berätta vad som hände mig igår eller om jag ska passa på och gå och lägga mig igen nu när min lilla pratkvarn har somnat om. Sängen känns sjukt inbjudande ut. Förföriskt lockande. Jag berättar snabbt.

Under min lilla utflyckt till centrum träffade jag på en hel del knepiga människor men den knepigaste av knepigast var den lilla asiatiska gumman som började prata med mig på busshållsplatsen (det är där det händer! Ja och så vid godishyllan på ICA Kvantum har jag hört...). En väldigt söt liten figur, hälften så lång som jag med grått hår och inga tänder. På förvånadsvärt bra svenska (utan R och L och V och B ja ni vet typiskt thailänskt) frågar hon hur gammal min lilla flicka är? Desmond grinar sur på henne samtidigt som han tuggar på sin brio-tax. Jag kommenterar inte att han just för dagen har sin ljusblåa kofta och marinblå tossor. Flickor gillar ju blå lika mycket som pojkar gillar rosa. Sen frågar hon vad flickan heter och jag svarar och hon säger: - "laha kanse Kalle som alla andra svenka pojken?" Ehh näe jag sa ju precis men vid det här laget var jag alldelles full i skratt och nickade bara sprickfärdigt för att inte börja flabba. Hela grejen var bara så komisk, men hon var ju så liten och söt och trevlig fast jätteknepig. Bussen var ju så klart sen så hon fortsatte att babbla och tyckte att jag var så "duktig, bära tunga påse me liten baby, så ong mamman!" Ong å ong, ja jo inte vet jag, tydligen är man ung mamma efter som att alla verkar tycka det. "-Nja..." svarade jag med ett leende "-jag är ju ändå 26.. " De små strecken till ögon blev en smuuuula större och som om hon vore chockad sa hon: "- Va, lag tlodde du va bala 18 lilla fjickan!" Jaha, ska man ta det som en komplimang eller? När är det lagom att börja tycka att det är kul att visa leg liksom? Jag har alltid retat min syster för att jag togs för att vara äldre än hon (hon är bara 5 år äldre), jag behövde aldrig visa leg någonstans men hon kan fortfarande inte handla på systemet utan leg trots att hon är 32. Right back at ya?

Äntligen (det var faktiskt ändå ganska trevligt att prata lite men det var svinkallt) kom bussen och lilla tanten ville ha mitt nummer (!?) "-Vi kanse kan tläffas? Komma fikan hos mej? Du kan få min number! Har pennan?" Vänta nu, backa bandet! Jag blev precis uppraggad av en pensionerad thailänsk tant? Hur, varför händer sånt här alltid mig? Jag rykte bara lite urskuldrande på axlarna: " -Jag har ingen penna tyvärr..." och till svar fick jag: "-oki oki om vi ses nästa gång kanse.." med ett leende lika brett som kinesiska muren och så klev hon på bussen.

Fortfarande full i skratt inser jag att jag inte kommer komma med bussen. En syskonvagn modellen STOR. Hör och häpna! I ett vips var mamman på fötter lyfte ur liggdelen där den lilla, pyttelilla nyfödda låg, hivade upp bebis på närmsta säte i liggdelen och allt och i ett nafs hade hon bökat ihop chassit så jag fick plats! Precis som i triss-reklamen. Plötsligt händer det. Jag tror jag tackade henne 400 gånger innan bussen fortsatte. Hon tyckte nog att jag var helt hysterisk och jag var bra sugen på att förklara vad min totala glädje bottnade i, alla mina dåliga erfarenheter av själviska mammor, men jag lyckades hålla mig.

Resten av resan förundrades jag över att världen och alla människor i den inte alltid är så förjävliga. Man kanske inte ska lägga så stor vikt vi dem som gör livet surt för en. Jag är väldigt snabb på att dömma folk och bara prata/blogga om det som är dåligt. Min gamla chef (den bästa jag haft) från thairestaurangen sa till mig en gång att en missnöjd gäst ger sina dåliga rekommendationer vidare till tio vänner och en nöjd gäst ger i bästa fall vidare till en vän. Varför är man sån egentligen? Att man gör så stor affär av det som är dåligt och i princip bara blir "nöjd" när något är bra? Jag vet att jag någon gång ska ha lovat mig själv att inte bara gå förbi de små fina detaljerna i livet, njuta av små posetiva ting. Det är fantastiskt hur smittsamt glädje är och jag vet ju det men...? Jag måste ha glömt allt det på vägen? Hur gick det till? Fy skäms på mig. Från och med nu ska jag försöka (riktigt hårt) se posetivt på saker och ting. Gud vad jag ska vara trevlig. Mot allt och alla. Allt jobbigt och dåligt ska hanteras med skämtsam ironi för att sedan bara sköljas bort med skratt. Från och med idag börjar mitt nya glada liv. Vi kan väl se det som projekt, vilka är med mig?

Är han inte söt min lilla flicka?

Min mors nya gardiner satte skruv!

Idag ska jag till Nynäshamn och boka tid hos optikern. Jag har inget val längre. Vi åt påskmiddag hos min mamma i Söndags vilket för en gångs skull var mycket trevligt. Mamma hade planerat för denna bjudning säkert resten av hela året (eller livet). Så typiskt min mamma, hon drömmer och planerar och fixar för en dag och sen brukar det bli ett stort fiasko och hon blir jätteledsen. Dock gör hon om samma sak igen och igen. Skönt nog blev denna gången riktigt lyckad, men jag vill inte veta vad all maten kostade. Sånt ger mig bara ångest. Jag tror jag är sjuk.

Hur som helst så kunde jag inte se vad som bjöds på så min svärmor gick efter mig och pekade ut lax och ägg osv. Jag hittade faktiskt påskägget hon gömt till mig i äppelträdet efter viss vägledning med "varmt eller kallt" När jag inte kunde se min mors nya virkade gardiner var måttet rågat och hon drog med mig ut till plånboken och gav mig pengar till linserna. Jag hade inte hjärta att säga att jag måste ha pengar till undersökningen oxå men det löste sig redan nästa kväll då alla skulle gå på bio. Madeleine fick snällt stanna hemma med Desmond. Visserligen fanns det ändå ingen som kunde vara barnvakt men det kändes lite surt. Dessutom missade jag friskis och svettis.

När svärmor sedan kom från jobbet på en kaffe och hittade mig och Des på golvet precis nedanför tvn tappert lyssnades på Harry Potter så sa hon att jag skulle boka en tid på torsdag för då var hon ledig och hon skulle ordna med kossing. Dessutom kikade hon i vårt kylskåp och bestämde att vi skulle låna matpengar oxå. Så idag ska jag till Willys och handla mjölk (jag har inte drukit latte på flera daaaaar!) och sen hoppas på att det finns tid på torsdag.

Hoppgunga måste vara en av världens bästa uppfinningar, typ nästan lika bra som att nån kom på balkongen. Desmond fick en av Farmor och Farfar, en hoppgunga alltså. Han studsar i den som en liten boll samtidigt som han sjunger falska sånger med hela handen i munnen. Golvet blir alldelles kladdigt av allt dregel som han sen glatt smetar runt med fötterna. Han blir nästan sur när man tar ur han. Fast jag tycker nog att han är sur jämt nuförtiden. Jag vill vill ha min glada bebis tillbaka! Jag hoppas att det nu ska bli lugnt efter tand nr två men vi får väl se. Han ska ju få hela munnen full så småningom och lagom tills det blivit lugnt komer han väl börja bröla om en moped.

Nu ska vi se om lillfis är hungrig för då kanske kanske vi har lyckas skapa någon form av rutin.

Fram med köttfärsåsen!

Jag och min nya vän, balkongen!

... undrar varför det heter balkong egentligen? Utehushyllan känns mer bildligt... jag ska nog kalla den hängterassen, det känns så lyxigt!

Den här vackra färgfesten ägde rum utanför min "hängterass" igår när solen gick ner för dagen. Vackert inte sant? Synd bara att alla tallar och annat skräp står i vägen. Dock är tallarna hem till två ursöta ekorrar så de kan få stå kvar.

Jag läste igår på en svensk viktminskningssite, minns ej vilken, att om man vill bränna fett (oooh ja!) ska gå långa promenader istället för att springa och gärna på morgonen då kroppen bränner som bäst. Tydligen ska man ta en slät svart java och sen ut och traska i ottan, då ska kilona rasa. Jag har ju hört om powerwalking på morgonen innan frukost så jag tänkte ge det hela ett försök. Nu är det en total omöjlighet för mig att dricka svart kaffe som tydligen höjer ämnesomsättnigen så jag sitter här nu med en örttee och hoppas på liknande resultat.

Nähepp dags att gå!

Måste man alltid ta vara på tiden som om den vore den sista?

Idag borde vara en härlig dag. Jag fick somna om och Adde tog Des, ingen utav dem kunde ändå sova. Jag har lättare att hantera bastun som skapas när solen ligger på hela morgonen rakt in i vårt sovrum. Mina somrar i Grekland utan aircondition har lärt mig allt om att snusa sött trots 40 graders värme. Ett fasligt tjat om min tid utomlands men i ärlighetens namn så saknar jag livet som varar för dagen, bekymmerslösheten, solen och vännerna sjukt mycket.

Hur som helst, vid cirkus 11 kom min älskade sambo med en kaffe till mig. Sakta men säkert vaknade jag till liv och började packa ihop Des alla tusen livsnödvända prylar för en övernattning hos en mycket lycklig faster. Efter avlämning i Hökarängen, Faster Guds residens runt tre sitter jag nu här på min balkong i eftermiddagssolen och knapprar på jetplanet (laptopen) med en lagom kall latte och Jenny Lövgrens vackra stämma på vår boomblaster som jag släpat ut till sällskap, ja och grannarna ovanför då som alltid ska involvera sig i mitt liv. ( <---- Sveriges längsta mening) Jag hör dem (grannarna ovanför) när jag sover, vaknar, äter, tittar på tv, badar, lagar mat, stryker kläder, ja till och med när jag är på väg till ICA. Visserligen är alla hyreshus lyhörda men vissa älskar att hoppa i golvet och skrika i trapphuset och ska absolut prata om sina betyg från gymnasiet (?) och allt annat intressant så fort man ser dem. Så kort och gott borde detta vara en toppendag som alla andra.

Ändå är jag hel-deppig. Jag vill typ bara gå och lägga mig. Är jag galen? Sova bort en barnfri kväll med skönaste vädret på länge, och inget som behöver fixas hemma? Jag kan i princip göra precis vad jag vill hela kvällen: Leka spaa med alla mina hundratals krämer och masker för hela kroppen. Jag älskar sånt. Allt krämformat man ka ha på kroppen är bara för härligt. Jag skulle kunna göra om bloggen riktigt rejält, jag har ju smygbörjat lite, vet inte i vilken ände jag ska börja. Jag kanske ska sticka klart den stackars halsduken till Lukas innan det hinner gå en hel vinter till. Den var tänkt som en julklapp. Kanske blir den en påskpresent. Jag behöver rensa min garderob. Lägga undan alla mammakläder så jag inte faller tillbaka och antingen blir gravid igen eller gränslöst tjock. När jag var ensam och olycklig roade jag mig med att handla kläder, dock i ganska mycket mindre storlekar än vad jag kan klämma mig i just nu men om man provar dem tillräckligt mycket kanske man en vacker dag kommer i dem igen. Fotoalbumen skulle behöva renoveras oxå. Jag är nästan klar med det som innehåller bilder på mig som liten. Synd bara att min mamma var en usel fotograf.

Jag har ingen lust att göra nått av allt det där. Idag är en sån dag då jag förmodligen bara skulle kunna sitta rakt upp och ner och glo. Jag känner liksom inte för att göra någon nytta. Inte heller vill jag åka någonstans. Sitter nog kvar här i min hängstol på balkongen och googlar, drömmer om allt jag skulle vilja ha. Trots allt är det bara några timmar tills man legitimt kan gå och lägga sig utan att ha slösat bort en dag av sitt liv på att sova. Galet nog längtar jag.

Till alla mina fans!

Då har jag nu efter viss påtryckning från några av mina fans (haha!) åter igen kopplat på möjligheten att kommentera inläggen. Dock har jag en känsla av att man måste ha blogger-konto för att använda den här finfina funktionen, jag vet faktiskt inte om jag ska vara ärlig, ni får pröva er fram, men som sagt för den som känner sig peppad finns alltid min mailadress där jag varmt tar emot feedback!

Jag hade tänkt ändra färger och bilder och hela baletten ikväll men min sambo har barikaderat sig vid vår stationära dator. Min bästa vän. Den rymmer så mycket nödvändigt. All musik, alla bilder och så är skärmen större oxå. I morgon bitti är den min igen då Adde går till jobbet. Bara miiiin. Det är inte helt bekvämt att halvsitta i sängen med en blytung laptop som blir kokhet på 5 min, surrar som ett jetplan och har universiums trögaste touchmus.

Jag inser när jag sitter här och kisar att jag verkligen MÅSTE skaffa linser snart. Det är riktigt illa då man inte ser texten på laptopen man har i knät. Huvudvärk från helvetet har jag oxå. Jag hatar att vara fattig. Det är så mycket jag både vill ha och behöver just nu. En torkställning till balkongen, tradigt att ha all tvätt hängandes överallt inne i lägenheten. Om man fick önska riktigt stort skulle jag behöva någon som hänger upp tvätten oxå. (Önska önska runt i ring, önska kostar ingenting, tänk vad man kan ha det bra, säg vad du vill ha!) Ett par gympaskor så jag kan komma ut och springa, ett par solglasögon oxå tack. Varför inte lite nya underkläder när vi ändå är igång? Ett besök hos frisören, jag har inte varit så här vanvårdad i håret sen mellanstadiet. En halvtimme i solariet, minst. Ett sl-kort så jag kan åka längre än till Nynäshamn, mina vänner utanför kommungränsen måste tro att jag har dött eller att jag inte gillar dem längre. Betongplugg så tavlorna kommer upp innan vi firar ett år på Tallvägen. En dunk vin att småsmutta på. Jag saknar verkligen mitt vinglas i bubbelbadet. En ny maskara som inte klumpar sig.

Nu blir jag tvungen att sluta önska innan jag får ångest, dessutom ser jag inte tangenterna längre. Dax att vila mina trötta gröna så jag inte blir blind på kuppen.

Peace out.

Ingen som hör dig, ingen som ser dig där du går

Nu är jag äntligen hemma. Jag begav mig ut på promis vid 11-snåret och nu är klockan strax 16... 5 timmar! Visserligen har det varit strålande väder och jag kände verkligen inte för att sitta inne men att vara ute så länge var väl inte direkt planerat. Eftersom vi är extremt fattiga denna månad så har jag inga linser. Ni som känner mig sen förr vet hur dåligt jag ser. Det är så pass illa att jag faller inom rammen "kraftig syn-nedsättning". Jo jag kan ta mig fram, det tar lite tid bara, dessutom syns inte skiten hemma så det känns härligt städat jämt. Tv lyssnar jag just nu bara på. Om jag sitter precis framför (cirkus 50 cm ifrån) kan jag följa med och se vilka och var de är. Hur som helst så tänkte jag att jag skulle hitta badet som jag vet ska ligga förbi golfbanan uppskattningsvis 5 km åt Grödby-hållet. Naturligtvis missade jag att svänga av och hamnade i Sorunda innan jag insåg att jag gått fel. För er som inte är hemma i trakterna här i Södertörn kan man jämföra det med att vara påväg till Göteborg men hamna i Malmö fast i väldigt stor skala. Fattar ni? Envis som en gris (Brukar man säga gris eller är det något annat djur? Nu blev jag väldigt osäker..) bestämde jag mig för att oavsett hitta det förbannade badet. Så nu 5 timmar senare är jag äntligen hemma. Dock har jag och Des fått tonvis med sol, frisk luft och en hel hög uppmuntrande vårtecken! Vackert gula tusselagosar, blåsippor och flera fladdriga citronfjärilar.

Nu ikväll ska jag och Des ha en myskväll bara vi två. Hans pappa är i Dalarna och hälsar på sin lillasyster. Helt galet att åka hela vägen upp för att bara vara där i några timmar men älskar man sina syskon så gör man galna saker. Tro mig, jag vet. Another time, another story. Jag ska laga allt som Adde inte gillar till middag idag och bara frossa framför (50cm) ett maraton av tjejfilmer.

Trots allt tycker jag att det ska bli skönt att han kommer hem inatt. Jag saknar honom faktiskt redan. Han brukar vara hemma vid det här laget. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Jag ber till min skyddsängel att jobba över och vaka över honom ikväll så han inte kör av vägen och dör. Jag vill inte ha mitt gamla ensamma liv tillbaka. Nu slutar jag blogga om det innan jag blir ledsen, *poff* borta , tänk inte det. Fan, jag börjar grina ändå.

Typiskt.

Äh jag går och tar fram lax istället.