Hellre dör jag....

Den här morgonen har varit HEMSK. Jag har gråtit som en gris. Egentligen började det redan igår. Vi svängde förbi Babyland på vägen hem för att lägga handpenningen på barnvagnen. En superfin benvit cresent kombmodel i aluminium. Visserligen dyr, men verkligen värd pengarna. Dock var det inte fullt lika roligt att betala räkningarna senare på kvällen. Det slutade med att vi hade gemensamt knappt 1500 kr att leva på till min skatteåterbäring kommer... Första avbetalningen på bilen kom just denna månad och var högre än hyran, hej och hå.... men barnvagnen måste beställas eftersom leveranstiden på specialfärger är upptill tre månader och jag ska klämma ut han om redan två och en halv.. kanske bara två....*panik* Jäkla tur att jag fick rest.lön! Sen kom oron över att skattepengarna bara poff inte skulle komma av någon anledning och då vill jag lova att vi sitter i skiten. Adde försökte tappert muntra upp mig med att allt löser sig, klart att pengarna kommer! Det är något magiskt med honom, han får mig att släppa alla problem och känna mig så trygg framtills i morse när han med en mycket uppgiven uppsyn talade om för mig att han börjat känna av sin katt-allergi.

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! Nej nej nej nej....

Låt mig äta knäckebröd, klä mig i plastpåsar, arbeta i gruvan eller vad som helst men ta inte mina katt-älsklingar ifrån mig!!! Fan nu börjar jag grina igen...

De är mina så hjärtan! Vi grät och diskuterade, försökte hitta en lösning. Adde vill absolut inte lämna bort katterna men om allergin blir värre kan vi inte ha dem hemma. Han har inte känt av det på flera år och diskutionen lutar åt att vi ska lära dem att ta sig in och ut själva i trapphuset. De hårar så vansinnigt just nu oxå eftersom de tappar sin bäbis-päls. Jag har längtat i år efter att få ha egen katt. Ta inte det ifrån mig nu, jag orkar inte med det oxå.

Snälla skyddsängel, min osynliga vän låt mig få behålla mina katt-bäbisar!