Det nya året

Hur gick det då igår? Som en räddare i nöden erbjöd sig en av vår gäster att köpa det vi behövde så jag skulle slippa köra bil.

Vid fem kom de allihop och hade mat för en hel vecka med sig, massa godis, dricka och jättefina ostar. Vi lagade lite mat ihop, barnen åt först. Hemmagjorda hamburgare.

Till oss vuxna hade jag dubbelmarinerat fläskfilé vilket blev riktigt lyckat! 

1 kg fläskfile marineras över natten med: Honung, olja, rosepeppar, salt, vitlök, vitt vin. Dagen efter helsteker man filen för att få färg och sedan ungsteker man den med termometer till minst 68 grader. När filen svalnat skär man upp den tunt och toppar köttet med citron och olja, rosepeppar för får lite färg (snygg servering) samt lite persilja för att grönt är skönt.

Vi hade potatisgratäng och sallad till, plus en massa olika färdiga bearnaisesåser. Den med tryffel var to die for. Till efterrätt blev det vit chokladmousse med hallonsås. Rakt av gudomlig!

Vi pratade in det nya året över ostar, vin och öl. Verkligen lagom festligt och en lugn nyårsafton som slutade med lite bubbel och raketer vid tolvslaget.

Slutet gott, allting gott.. skulle man kunna tro men vi halv tre vaknar jag och tror att jag ska dö. På riktigt dö. Det gör så sjukt ont mitt i ryggen och rakt in till framsidan av bröstet att jag inte kan ligga still. Jag vill bara skrika rakt ut och ingenting hjälper, jag försöker stå, gå sitta, ligga. Allt men hur jag än vrider mig så det enda som hjälper lite är att jag vaggar/rullar från sida till sida samtidigt som jag hyperventilerar. Jag har aldrig känt så förut och det gjorde så sjukt ont samtidig som det egentligen kändes som ett tryck på bröstet, både inifrån och utifrån. I ren hysteri tryckte jag i mig ett gäng [allt för många] värktabletter och bad en bön att det skulle sluta. Sambon ville ringa ambulans men jag vägrade.

Han masserar mig över ryggen där det är som värst och långsamt långsamt känner jag hur det värsta släpper så att jag tillslut kan somna om.

Vid sex-tiden då Aston väcker mig sitter känslan kvar även om det inte gör ont längre. Obehaget är ock kvar och känslan av att någonting tycker från insidan och ut. Klart man blir orolig, först suset i öronen och yrsel och nu det här.

Idag har jag bara försökt ligga sitt. Det värsta trycket försvinner när jag tar det lugnt och ligger ner. Nästa vecka ska jag ringa till Capio och fråga om hur det går med min tid för utredning. Varningssignalerna är ganska tydliga om ni frågar mig, stress och utmattning som en liten present av att jag inte kan stänga av och kanalisera. Sortera och prioritera.

Gudars va deppig jag låter men jag känner mig verkligen inte okej.