Barnen

Klockan är 08:56 och jag äter spenatsoppa. Insåg just att jag får göra som jag vill eftersom att jag är vuxen och känner jag för att äta spenatsoppa till frukost så gör jag det. Ha! Befrielsen är kommen! Tro nu inte att jag har stått och lagat soppan nu för så hurtig är jag inte. Den blev över sen igår. Min sambo ville inte ens smaka och grabben som enligt honom gillar just denna soppa egentligen [Läs:i skolan] smet över till grannarna och åt tacos. På en tisdag! Skönt att sexbarnsfamiljen vägg i vägg [5 meter emellan] är mänskliga och bryter tabun lika lättvindligt som vi gör. Soppan är sjukt god iallafall.

Dagen till ära blir min minsta pirat ASTON nu 11 veckor. Tre månader typish. Jag brukar inte räkna och har typ inte koll på hur stor (?) bebisen är. Känns lite orelevant. Typ lika orelevant som att min äldsta pirat är 337 veckor gammal (stor?) 

Till sin mammas förtjusning ler den minsta piraten och skrattar jämt. En sån himla göllig unge! Gosig  som tusan, viftar efter en med sina små labbar och liksom håller i när han får tag. Borrar in huvudet och näsan i mammans axel och somnar gärna tät intill eller under sitt täcke. Man får liksom gräva fram honom när han dragit allt fluff över huvudet i vagnen eller sängen. Det där med att vända sig och rulla runt är dock inte hans grej. Mycket prat nu om att vända sig från rygg till mage osv. Jag tar det hela med ro och förbereder mig på att han ska vara som Alice och typ inte krypa alls. Hon ställde sig upp vid 7 månader, klättrade på allt vid 8 månader och gick vid 10. Jag är tacksam över att vi bor i ett enplanshus då jag hittade Alice allt som ofta uppe i soffan och sedan på fönsterbrädan osv. Vilket påminner mig om att vi MÅSTE köpa en ny tv-möbel. Annars kommer tv-spelen och Skylandersgubbarna go bye bye. Mina fina högtalare av Harman kardon är redan förlorade. Det sitter en rosa studsboll i baslådan. Jag har inte ens försökt lirka upp den. Jag pallar inte.

Alice 8 månader

Hur gick det här till då? Nyss var hon min lilla bebis och nu är det hon som är stora tjejen liksom. Stora tjejen med en järnvilja. Herregud säger jag bara. Tänkte häromdagen att nu har vi fått smak på 3 års-trotset men nu när jag tittar igenom gamla bilder inser jag att det inte alls är trots. Det är ALICE. Mer vild än tam fast fortfarande en liten prinsessa på något konstigt vis.

DESMOND kommer jag inte ihåg hur han var och jag har inga bilder heller. Life´s a bitch. Dock gör vi framsteg med vår stora lilla känsliga kille. Och baksteg såklart. Jag väljer att se framstegen. I morse när jag skulle lämna honom i skolan kom hans bästis Felix samtidigt vid parkeringen och de båda sprang i kapp in till klassrummet. Jag hann inte med då jag måste baxa ut bebis ur bilen, i selen, låsa bilen osv. Så när jag väl kommit fram till deras ingång var alla redan inne och hade samling. Min son som annars inte hänger upp sina grejer, gärna sitter och surar utanför och inte vill gå in för att alla tittar på honom (tror han) hade fint hängt upp både jacka och mössa. Samt uppenbarligen utan problem gått in och börjat samlingen med de andra barnen. Inte ens ett hejdå liksom.

Mamman fick snällt vända i dörren och traska tillbaka. Konstigt nog kände jag mig superstolt att han fixade det själv som att det vore någon världsomvälvande bedrift. 

Han är ingen tuffing helt enkelt. Kanske blir någon gång eller aldrig. Ingen bollkille, Springer inte lika snabbt som alla andra, lärde sig cykla nyss, gillar varken korv eller köttfärssås men han är smart. Farligt smart. Han kan snacka bort sin egen pappa, vilket få andra kan.Tekniska problem löser han bättre än mig. Han älskar matte.

Han provocerar inte, blir inte arg och slåss aldrig. Inte ens lite. Ljuger ibland men erkänner alltid. Utan att man ens uppmanar till det. Hur stort samvete kan en 6-åring ha liksom? Ofta är detta till en nackdel bland jämnåriga kompisar. Han blir utnyttjad och alla utgår från att Desmond inte har någon talan för att han alltid säger okej till allt. Fördelen är att i princip alla tycker om honom. Inte bara i hans klass. Ända upp till 3:an hejar glatt på Desmond i matsalen och alla vet vem han är. En schyst kompis. Det är ett rykte som vi kan leva med. Vi ska bara jobba med prestation och kurage lite. 

Vi tänkte att knattecross kanske vore något :)