Ibland, tyvärr ganska ofta i mitt fall faktiskt, blir det inte som man tänkt sig. Det brukar inte beröra mig utan jag planerar sunt om och resultatet brukar bli bättre än jag tänkt innan.
Detta hände inte i förrgår. Det blev varken bättre eller gick att planera om.
Vi åkte till Vårby för att hämta upp min mans pilbåge som varit på lagning. Någonstans vid kl 14 började förvärkarna. Jag sa inget till min man. Frid och fröjd. Vi skulle handla mat efteråt till julafton. Vi hade några saker på vår knytis-lista som jag ännu inte hunnit med. Jag kan ärligt säga att jag inte riktigt hade koll på vad vi skulle ha egentligen. Jag hade lapparna med mig men allt kändes bara jobbigt och rörigt. Jag kände mig förvirrad och stressad och värkarna bara fortsatte. Min sambo börjar bli irriterad och jag blir irriterad vilket slutar i att jag flippar ut och skriker att jag SKITER i den jävla julen för jag vill egentligen inte åka någonstans i huvudtaget. Jag kände mig så fruktansvärt opepp på hela grejen och allt tjat om ett himla julklapps-tönt-spel som alla var TVUGNA att vara med på.
Jag skrek, barnen skrek, min man skrek.
Det slutade med att min man tog barnen och gick in handlade det vi typ skulle ha med oss. Jag satt kvar i bilen och grät och kände mig misslyckad. Jag började överväga om vårt beslut att behålla detta barn verkligen var en bra ideé. Sjukt dumma nästintill löjliga tankar i 8:e månaden men jag tyckte bara så hopplöst synd om mig själv och klandrade mig själv för att jag utsätter mig själv för saker jag inte vill. Jul tillexempel.
Halvvägs hem efter att min sambo försökt lirka ur mig varför jag var så ledsen blev jag tillslut tvungen att berätta om förvärkarna. Det absolut SISTA jag ville göra kvällen innan julafton var att åka in till förlossningen. Jag vet att om jag säger minsta lilla om värkar eller sånt kommer hela processen sättas igång och jag blir övertalad om att åka in fast jag inte vill.
Efter ett varmt bad utan lugnande effekt och en uppgiven och frustrerad utläggning om hur viktigt det är att jag berättar sådana saker som att jag har värkar för min sambo, ringde vi över farmor och sedan for till Södertälje förlossning för kontroll.
Jag fick börja med urinprov. De kopplade upp mig direkt efter på CTG och tar lite blodtryck som är perfekt. Jag tänker att detta blir som varje gång. Att de säger att jag ska ta det lugnt och inte stressa. Där ligger jag sedan och har lite värkar var 5 minut medan CTG tickar på. Min sambo slumrar i fåtöljen.
En halvtimme senare kommer en jättegullig läkare in och ska göra ett ultraljud av livmodertappen då jag har tydliga värkar och mitt urinprov visar på en kraftig infektion. De ska även göra en odling till nästa vecka. Livmodertappen är okej men jag får bricanyl för att stoppa värkarna samt smärtstillande och penicillin i fem dagar.
Jahapp
De behövde ju inte sjukskriva mig då jag är "ledig" men jag blev strängt uppmanad att komma in till förlossningen om värkarna kommer igen. De hade tydligen läst mina journaler. Vi halv tolv på natten var vi hemma igen.
Resten av förnatten försökte jag slå in paketen som till morgonen efter skulle in under grannen till barnen, skakig som ett asplöv samtidigt som jag gång på gång fick gråtattacker. Fruktansvärt.
Till en början vaknade jag till en mysig morgon med klapp-öppning, varmt kaffe och tecknad film i soffan med hela familjen. Dock varade lugnet inte länge. Sakta började stressen och ångesten krypa fram igen och men det var ju julafton så för barnens skull fick jag snällt bita ihop och fira jul fast jag egentligen bara ville gråta, inte vara gravid, gömma mig i en låda och inte finnas mer.
Bricanyl är den vidrigaste skit-medicin som finns. Jag som redan mådde som en mosad tomat psykiskt innan av all jävla jul-gippo-stress-du-ska-allt-ska-vara-så-trevligt-blablabla. Tack tack. Vi tar lite mer ångest i tablettform på det.
Nu idag två dagar senare har medicinen gått ur och jag kan slappna av lite. Förvärkarna har också lugnat sig. Nu gäller det att lilla bebis stannar därinne tills den 8:e januari. Jag vill ju gärna ha den där 10% ersättningen från jobbet som endast gäller om jag varit anställd i 365 dagar ;)
Girigt jag vet men det är ändå en slant och då skulle jag vara i vecka 35. Vilket känns lite bättre än 33. Helst vill vi att han kommer efter den 31 januari då jag passerat vecka 38 men den som lever får se. Nu ska jag bara koncentrera mig på att inte behöva ta bricanyl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar