Jag känner inget heller. Inte ens någon liten liten liten ynka buff eller fjäril. Det är helt stendött. Visserligen har jag den förbenade moderkakan i framvägg och då säger dem ju att man inte känner bebisen på samma sätt men nu börjar jag bli otålig. Desmond vet jag tydligt att jag kände i vecka 25, jag kommer ihåg exakt. Jag halvsatt i soffan och kollade på svt´s barnprogram för det var den enda kanalen vi hade då. Hans moderkaka låg också i framvägg men inte fasen orkar jag vänta i 7 veckor till!
Alice kände jag redan i vecka 16.
Tanken att jag faktiskt inte känner något är för att denna någon därinne kanske inte är någon har ju slagit mig mer än fler gånger kan jag säga. Typ 40 gånger om dagen [läs: Hela tiden] tänker jag att "-Jo men jag hade ju den där kraftiga blödningen.." då menar jag kraftig.
Jag vaknade upp i Stockholms blodbad en natt i augusti runt kl två. Iskallt [chock?] klev jag upp och snodde in mig i handdukar och sa lugnt till min sambo att jag tror vi behöver åka in till gynakuten. Hela 12 veckor gången tänkte jag att " -Jahapp, den fastnade inte denna gången heller" men inne på akuten så både vi och läkaren ett tickande hjärta. Trots det glädjande beskedet har jag sen en dess inte vågat ta den här graviditeten på allvar. Jag är liksom inte gravid på riktigt. Jag känner mig lite skengravid.
Ont som satan i hela bäckenet men i övrig är allt fröjdens liljor. När det gäller foglossningen får jag skylla mig själv. Jag missar min akupunktur-tid hela tiden.
Jag vill heller inte vara otacksam. Jag mår ju prima. Det är typ alla gravida kvinnors önskedröm.
Jag försöker att pyssla med annat för att skingra mina död-bebis-tankar. Plantera lökar, bara påskliljor för allt annat äter rådjuren upp i vår. Spackla köket, blogga, läsa elaka kommentarer om riksdagsvalet and so on.
Nåja, om en vecka får vi ju garanterat vet hur långt vi har kommit och då tänkte jag sy lite bebiskläder <3 nbsp="" p="">
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar