Hittade detta inlägget i min utkast-korg... känner att det behöver publiceras. Vet inte varför jag inte skrev klart det men jag minns ännu känslan när jag såg det sista avsnittet av ink master. Mycket har hänt sen dess, och egentligen är allt precis lika bra som innan eller förut.. Hur som helst:
"Denna morgon började som alla torsdagar de senaste 6 veckorna. Med en stor latte i rosa koppen och senaste avsnittet av Ink Master Sverige.
Denna gång hann jag dock knappt se till första reklamen innan tårarna kom. Elimineringsuppdraget handlr om att fritt fömedla ett sommarminne från barndomen. Trots att jag upplever att jag känner min syster bättre än de flesta kunde jag inte ens föreställa mig vad hon skulle måla. När hon väl berättar brister allt. Inte för att det är ett minne som jag kan relatera till [jag har inte ens hört om det förut] utan för att jag direkt förstår hur mycket just det minnet betyder för henne."
Farfar behöver väl egentligen ingen ytterligare presentation annat än att jag förmodligen i resten av mitt liv aldrig [garanterat] kommer att träffa, lära känna en underbarare människa. Godheten, fred på jorden har ett ansikte. Min farfars. Jag har sagt det förr och säger det igen att det finns dagar då jag inser att om jag bara skulle kunna vara en bråkdel av den medmänniska som han var skulle jag dö lycklig i vetskap om att jag gjort världen till en bättre plats. För alla.
Farmor gav alla hans kläder [i brukligt skick] efter att han gått bort till hemlösas insamling. "-Han ville ha det så, han värnade om dem som har det svårt..." Mitt hjärta brister då jag tänker på det. Farfars förmåga att vara så omstänksam utan att kräva NÅGONTING tillbaka är [och kommer alltid att vara] beundransvärd.
Som ni säkert förstår hade min syster och farfar en särskilt stark och speciell relation. Jag minns på begravningen då vi båda, min syster och jag i tysthet nynnade på "leaving on a jetplane" hur hon med tårfyllda men leende ögon som ville säga " Det kan bara bli bättre livet går vidare" sa med bruten röst"- Det är min pappa som begravs idag..."
Min syster och jag växte inte upp tillsammans. Klart vi träffades men bara på helger och så. Även om vi idag har en fantastisk pappa på alla sätt och vis så kan man inte förneka att det en tid lyckligtvis fanns en farmor och farfar som ställde upp och tog sig ann oss. I första hand min syster som kom med endast en ica-kasse för små kläder på tåget själv från Dalarna en dag. Mamma vägrar erkänna att det var fel, hon tycker att hon gjorde det som var bäst. Det kan diskuteras och jag har svårt att förstå hur man kan skicka iväg ett av sina barn men det finns säkert någon liten liten liten skuldkänsla därinne någonstans som mamma väljer att dölja väl. Eller en bra förklaring vem vet... vem bryr sig?
Nu är jag hård. Det var inte jag som fick åka men jag tycker ändå att det är fel. Hur som helst så är det inte svårt att förstå att min syster snart blev farfars älsking. Med all rätt. Min syster var enligt säkra källor det raraste lilla barn man kan tänka sig. Pappa gjorde väl så gott han kunde, det tvivlar jag inte en sekund på men ibland blir nog inte livet som man har tänkt sig.
"-Är du inte besviken?" har man frågat mig, inte alls. Jag är glad att jag fick träffa min pappa i huvudtaget så att jag idag kan ha en bra relation även om han lever sitt liv och jag mitt. Är min syster besviken? Det tror jag inte, iallafall inte över det som har varit, hon fick ju den finaste bonus-föräldrarna man kan tänka sig och de fick den dotter de alltid önskat sig. Jag blir så glad när jag idag ser om avsnittet från Ink master och inser hur bra hon haft det hos farmor och farfar alla sommrarna på landet i Gnesta. Att hon fick den uppväxt alla barn förtjänar. Kärlek och trygghet.
Det värmer även mitt mamma-hjärta när jag ser all tid och engagemang som mina barns farmor och farfar avsätter för dem. Farmor som hämtar på dagis, bjuder på kakor och köper bilar. Farfar som förklarar varför flygplan flyger, hur el fungerar och låter min son plocka bland alla skruvarna i garaget.
Mina barn har många fina människor omkring dem som gör sitt yttersta för att fostra dem till självständiga lyckliga individer, ni vet vilka ni är och jag är sååå tacksam över att ni finns! Se Ink master så förstår ni vilken skillnad ni gör för framtiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar