Så mycket bättre ... eller?

Hittade denna lilla gobit i en av bildmapparna på datorn:

Jag och Desmond i köket i vårt gamla hus för drygt två år sen

Åh vad jag saknar det köket! Stora fönster som släppte in massor av ljus, dock även inbjöd alla som passerade utanför att kika på mig när jag lagade mat, diskade ja ni vet. Men ändå kan jag verkligen sakna det. Mitt kök nu är hemskt mörkt och murrigt med vidriga plafonder i taket som jag VÄGRAR tända. Måste skaffa spotar eller nått tills vi har råd att göra om köket. Ljus gör ju liksom hela rummet. Jag kan sakna hallen ibland och det superfräsha badrummet men resten känns lite sådär. Två plan, denna förbannade trappa.



Somliga dagar, då det känns motigt att åka buss, byta buss och hela fadderallan för att komma till dagisundrar jag om det var rätt beslut att flytta. Nu när huset äntligen blev typ klart sånär på en altan på baksidan. Huset låg nära jobbet, affär, dagis och farmor. Allt en småbarnsmor behöver. Med nära menar jag gångavstånd och som ni vet saknar jag körkort. Kan vara så att mycket kommer kännas lättare när jag får köra min bil på egen hand. Dock kommer jag då fortfarande sakna min ljugarbänk under schersminen. Bästa platsen i hela trädgården att slå sig ner med en kaffe i morgonsolen.

Fast man vet väl inte vad man saknar förrän man lämnat det. Kanske skulle jag sakna vårt nya ruckel om vi lämnade det med. Vardagsrummet tycker jag särskillt mycket om och Desmonds rum är så mycket större och lekvänligare. Uppskattar även att tvättstugan är i samma plan som resten av huset. Föresten är allt i samma plan. Väldigt bus och springvänligt. En smula mörkt bara. Sen önskar jag mig en öppen spis eller kamin rättare sagt. Det är så tokmysigt.

Nu har jag planterat magnolior i trädgården och tänker inte flytta förrän de vuxit till sig och blommat ordentligt så jag har några år på mig att lära mig att älska vårt nya hus.