"Har du glömt nå´t?"

Man blir lite full i skratt när man läser sitt senaste inlägg och hur mycket som hänt sen dess (och inte hänt..) Inser då att jag borde skriva av mig lite oftare. Mest för att hålla greppet om vad jag egentligen är påväg. Eller vart jag vill vara påväg.

Jag fick en bok av min älskade systerför en tid sen. Det där med tid är mycket subjektivt. Det som upplevs som lång tid kan upplevas som mycket kort av någon annan eller så kan kort tid upplevas som som lång eller i detta fallet mycket lång tid som kort. Jag har inte lagt så mycket energi att intressera mig för denna bok trots att jag vet att det är en mycket bra bok då alla säger det hela tiden "oooo den ska du verkligen läsa.." Dessutom har jag nu insett att jag fick boken av just den anledningen att jag behöver läsa den. Nu önskar jag att jag insett detta tidigare.

Av en ren tillfällighet städade jag och pysslade igår och bestämde mig att damma av sängbordet där jag har min lilla "att-läsa-trave" som består av böcker som jag blivit rekomenderad eller som helt enkelt har fina omslag eller ger ett intryck av att jag skulle vara interlektuell, som jag inte ens kan stava till... Någonstans i mitten på traven vilar just denna bok, jag fingrar lite på omslaget och funderar över när jag fick den och konstaterar att jag inte minns men jag tänker att jag borde läsa den, det är ju ändå en sån bok alla borde läsa någon gång. En vanlig dag hade jag nog torkat av den och lagt tillbaka den i traven och tänkt: "- När jag får tid då ska jag läsa den" men inte denna dag. Till min förvåning upptäcker jag när jag öppnar boken att min syster skrivit ett brev till mig på insidan av pärmen. Nu gråter jag. För det är just detta som gör min syster till den mest fantastiska människa jag någonsin kommer att träffa. Någonsin. Hon är ingen människa hon är ett fenomen och detta är brevet hon skrivit till mig i en bok hon gett till mig för 5 år sen som jag bara lagt i hyllan, inte ens öppnat och glömt bort:

Till min älskade ystra

som gräver guld i ögongrus

som letar kristaller i botten av glas

som springer land runt för att hitta hem

som söker lyckan i lotten

som en liten humla vet att det är omöjligt att flyga men av ren inbillning flaxar av bara helvete

Läs å begrunna var din skatt är

Älskar dig

Annicka

060414

Så igår tog jag mig tid att börja läsa Alkemisten av Paulo Coelho. Som sagt kan jag bara sörja att jag inte börja läsa den direkt då jag fick den. Jag läste halva innan jag bestämde mig att spara resten tills ikväll för att jag måste smälta det hela. Ta till mig. Begrunna. Jag slutade på sidan 65 i det stycke då kristallhandlaren säger till pojken: "Jag är rädd för att förverkliga min dröm och sedan inte ha något kvar att leva för" Jag tog verkligen till mig och kände mig så träffad för precis så känner jag. Jag jag inser med ens hur galet det är. Jag får nästan panik samtidigt som jag blir alldelles upprymd. Jag ska oxå söka min skatt, uppfylla mina drömmar! Jag måste börja nu!! NU! Jag har redan spillt bort 5 år sedan jag fick boken på att inte ens öppna den!

Jag vet vem jag vill vara, vilken väg jag vill gå och vilka människor jag tycker om och vill ha omkring mig nu återstår bara att våga välja dessa och inte vara rädd. Mitt liv är mitt eget och jag väljer helt själv hur jag vill ha det. Det är lätt att glömma bort det. Lika lätt som att lägga upp en mycket bra bok i hyllan och låta den slumra bort under ett täcke av damm för att sakta falla in i glömska.

Tänkvärt.

Erkänn, visst blir du lite sugen på att damma därhemma?