Jag hann inte in till rean idag. Besvikelsen är stor. Tågen gick bara en gång i timmen och jag missade det som gick vid två och Farsta stängde kl fyra. så jag fick nöja mig med en sväng till willys. Jag glömde bärselen och maten i flaskan var iskall = oätbar. Bortskämt barn jag har. Jag brukar värma flaskan i armhålan eller i bhn, skitbra, blir lagom varm och man har värmen med sig överallt. Desmond vaknade lagom när jag var halvvägs genom frukten så jag fick bära honom samtidigt som jag plockade varor och sakta, sakta maskade mig fram i affären med barnvagn och matvagn, med bröstmjölken på värmning mellan mina tuttar. Det hela gick helfint och knyttet somnade igen när jag nått till sköljmedlena. Tyvärr tyckte min son att det var läge att vakna och vara vrålhungrig när jag stod i kassan och skulle betala. Jag skulle precis försöka mig på att packa ner mitt matberg i alla tusen påsar med Desmond hängades över armen då en underbart snäll mamma från uppskattningsvis Polen kom fram och sa:"- If you like I can help you..." Hon var så söt och hade en son på två år och en dotter på fem som tittade storögt på Des när deras mamma höll honom. Hon pratade så lugnt och skönt på polska, tror jag, kan lika gärna varit ryska. Min kunsskap i östslaviska språk är inte att skryta med precis. Pojken ville ha Des strumpor och drog lekfullt i dem. Adde blev en smula chockad när han kom in till kassorna för att hämta mig och upptäcker vår son i armarna på en vilt främmande människa. Tacksam som få gav jag honom ett stort leende både för att han äntligen kommit men oxå för denna okända men godhjärtade kvinna som tog sig tid att hjälpa mig. Tuttmjölken var lagom varm när vi kom ut i bilen och en girig Des slukade den på nolltid och somnade som en klubbad säl innan vi ens hunnit ut på motorvägen.
Nu sitter jag och gluttar parallellt med bloggen på "Jakten på lyckan" med Will Smith, riktigt bra film!!! För den som inte har sett den så handlar den i korta drag om en pappa och son som hamnar på gatan och om hur man med viljestyrka tar sig tillbaka igen. Att barn egentligen bara behöver sina föräldrar, att pengar och fina saker inte alltid är livsviktiga. Tåls att tänka på.
Jag har börjat med något så husligt som stickning. Addes mamma lär mig. Visserligen har jag bara lyckats med halsdukar än så länge men mitt nästa projekt är en kofta till Des. Som att man inte har tillräckligt att göra.
Plikten kallar, bebis är vaken!
Det är svårt att inte bli berörd av den filmen, eftersom den är rätt sentimental. Men tänker man ett steg längre så är den snarare ett väldigt bra exempel på hur det kan gå i ett land med ett bristande socialt skyddsnät.
SvaraRaderaGör det. Tänk steget längre. Se inte filmen som en käck lektion i att allting går om man vill eller tror på det. Se det som ett avvikande exempel. Det görs inga filmer om alla de personer i liknande situationer som kanske blir fast på gatan. Skriv inte några plattityder om att allt går om man vill. Vad vet just du om det? Har man inte haft några riktigt stora motgångar eller inte levt ett hårt liv (under en längre tid) så vet man inte mycket om den saken. Och sedan är människor olika, alla har kanske inte samma styrka.
Att snacka om att allt går om man vill är fånigt. Inspirerande för vissa kanske. Men förolämpande för andra. Så låt bli att föreläsa för andra om sådant.