Min sons alla hyss

I kväll har jag och min kära sambo roat oss med att leta efter fjärrkontrollen till Tvn. Fågel Fisk och Mittemellan. Under soffan, i soffan, bakom alla kuddar i soffan, under alla kuddar i soffan. Efter drygt en timmes frenetiskt letande, då vi var på vippen att ge upp hittar vi den i öppna spisen. Vem kan ha lagt den där mån tro? Gud va kul, när jag äntligen trodde att jag skulle få toan tillbaks så har Desmond nu börjat lära sig tända brasan. Fin fint! Vad händer härnäst? Jo fotöljen blev bjuden på min kaffe. Inte ens min kaffe får jag ha ifred. Men det är okej, bara jag får sova i natt.

=)

Leva som man lär

Min bild av mig själv som mamma blev inte som jag tänkt mig. Jag trodde nog att jag hade tålamod lika starkt som strårom,  milsvida sommarängar med frisk och sund mammaork, ett lugn som Di leva och att jag inte brydde mig ett dugg om allehanda mat-smulor på köksgolvet och en sönderrufsad stackars huskatt. Så j*vla fel jag hade. Eller rättare sagt: - Vad pinsamt naiv jag har varit. Kanske att jag kan sträcka mig till att erkänna att det egentligen inte är min mammabild som är helt offroad, det är nog snarare hela min image det handlar om.  Jag har en illusion om att jag kan hantera allt, klara allt, ta på mig allt, acceptera allt och må prima ballerina. Dock inte på Bror-Duktigt-viset utan snarare att jag inte inser min egen gräns. För mig är det helt normalt att sköta allt hemma och i vår vissna trädgård, ta hand om alla som bor i hemmet (inte ens katten behöver känna sig bortglömd), jobba på beställning, (jag tackade ja för inte så länge sedan till fem dagar i rad....), plugga heltid - Medicinkursen är ett himla virrvarr av intravenöst krumelutt, min hjärna är minst sagt chockad så här strax innan 30 av att bli påprackad en massa ny kunskap om immunförsvar och stamceller. Visste ni föresten att man med goda resultat har odlat fram en ny käke till en snubbe i Finland av hans egna stamceller? Tro det eller ej, men man odlade den i hans egen mage! Fatta va häftigt! Åter till ämnet, sist men inte minst:  Ta hand om vår urgulliga son på ett år. Jag börjat tro att han egentligen inte alls är ett jordebarn utan en ödla från V som är planterad här hos mig för att allmänt bara förstöra. Allt detta tyckte jag att en normal, hyfsat frisk kvinna (ja, eller iallafall trodde jag att jag skulle klara av det) ska klara av på dygnets 24 timmar. Fast egentligen mår jag skit av att se allt som bara förfaller runt om mig som jag inte hinner med som jag vill göra och har tagit på mig och redan påbörjat. Jag har äntligen lyckats peta ner båda rosorna men alla lökar är kvar, ligger och dör lökdöden i en kartong i hallen. Jag har precis blivit klar med Lukas halsduk (bara ett år försent, hur kan det ta ETT ÅR att sticka en halsduk!?) och redan påbörjat två olika mössor. Klart att min älskade syster ska ha en varm mössa, kanske lagom till nästa vinter. Jag skulle behöva bada Brorsan, han stinker. Jag borstade han igår efter att Desmond rivit lite i honom. Stackars krake. Jag känner mig gråtfärdig när jag ens försöker passera köket. Trots att jag kämpar varje dag med att skopa upp Desmond alla kex och majskrokar som smular smular smular överallt är det en konstant krispig mat-matta i köket som jag bara h a t a r. Det finns inget värre än att känna hur en massa oidentifierat fastnar i strumporna så fort man ska ta en kaffe vilket jag gör ganska många gånger om dagen. Som ni vet vore livet mycket tomt för mig utan min älskade latte. Jag trodde att jag bara skulle kunna rycka på axlarna och krispa vidare över alla smulor, men jag kan bara inte.

Vad vill jag egentligen säga? Jag pallar helt enkelt inte trycket. Barn är inte så enkelt som jag trodde. Runt om mig börjar vännerna planera lillasyster till sina barn och verkar i mina ögon flanera igenom sina barns gnäll och skrik. Hur orkar ni? En sida av mig vill hemskt gärna ha en liten lillebror, eller ja helst en lillasyster om jag ska vara ärlig, till Desmond. En annan sida av mig vill bara stänga igen dörren bakom mig och gå ut när min son har torrgråtit av okänd anledning i de närmsta 4 timmarna. Minst en gång om dagen undrar jag varför jag skaffade barn. Jag älskar min son gränslöst och vårt beslut att skaffa honom ångar jag inte men det kan vara så tröstlöst irriterande att komma in på toan för 3:e gången samma dag för att återigen för 3:e gången behöva fiska upp min schampooflaska, en blå kratta, och en mycket blöt oigenkännlig toarulle innan man kan ens kan börja tänka på att få kissa. För man är ju inte alls akut kissnödig. Det gick väl an när man kunde stänga locket. Smart liten kille kom på att man kunde lyfta och pilla under. Det kallas utveckling intalar jag mig. Det är min räddning från att bli galen: "-Det är en del av hans sätt att utvecklas..." Jag intalar mig oxå att hans bergsärkargång ibland mina pocketböcker och tidningar i bokhyllan ska vara hans väg till att lära sig läsa. Jag brukar oxå låta honom röja fritt i köket. Finns det något sexigare än en man som är duktig på att laga mat? 

Nu är det dessutom (imorgon faktiskt) en vecka sen Desmond sov en hel natt. Den nya rutinen ser ut som så att pyret vaknar runt 1 på natten och håller låda (vilket märkligt uttryck egentligen: "-Håller låda.."Jaha? Vadå för låda? Vad finns i den då?) till runt 5-snåret, powernap till halv åtta sen är det upp som en sol och direkt på första bästa pryl att pilla/plocka sönder/slänga i toa innan mamma hunnit fixa sitt morgonkaffe. Jag lider av den värsta självvalda sömnbristen man kan föreställa sig. Vet ni vad utebliven sömn gör med en människa? I natt fick jag en timmas sömn. En timma. Jag satt uppe sent och knegade med delkurs 1 i vård och omsorg, perfekt tajming till att Des vaknade och resten kan ni säkert lista ut. Likaväl var jag uppe med tuppen för att njuta av min torsdag. Min heliga dag. Min gå-till-skolan-få-min-egen-tid-dag. Lektionen idag är dock lite dimmig. Vi hade genomgång av cirkulationssystemet. Runt halv 10 innan rasten var det mycket kapillära blodkroppar i mitt system kan jag lova. Det kan ju inte vara nyttigt att pressa sin kropp på det här sättet.

 Nu undrar ni säkert om jag har sovit? Nix! 22.37 och jag är inte ens nära på att gå och lägga mig. Jag ska först övervinna min kex-skräck och vada över smulhavet fram till diskmaskinen. Just nu är den enda tiden på dygnet jag kan hantera diskmaskinen utan att ha Desmond inuti den som norpar mina smutsiga skedar. Gud vad kul jag ska ha. Jag och min disk. Trots allt är jag väldigt lycklig. Trots att mitt barn är ett monster från en annan värld som jag gladjeligen stundvis skulle lämna till UFF i en låda med en bön om att någon ska bara ska ta han. Ta han nu! Jag o r k a r inte. Jag ska sluta upp med att vara så naiv. Det är okej att inte orka ibland. Mamma Perfect eller hur var det nu igen? Inte alltid lätt att leva som man lär. Det är lätt för mig att säga att man inte behöver vara perfekt, göra allting som BVC säger för att vara en bra mamma. Konstigt nog glömmer jag bort allt det där när det gäller mig själv och plötsligt står jag i en salig röra av krav på mig själv att vara den perfekta mamma. Vad hände? Det är omöjligt att inte känna sig misslyckad i det läget. Varken klara av allt som krävs av den hatade perfekta mamman eller kunna slappna av och inte bry sig. Jag väljer nu att skylla min förvirring på att jag inte sovit på en vecka och hoppas att jag skärper mig snart.

Kan man verkligen längta så efter att gå till skolan?

Höjdpunkten på veckan är torsdag förmiddag. Jag tar tåget kvart i åtta, sminkad och snygg efter att ha legat från runt 5 på morgonen och vänt och vridit mig för att jag är orolig att försova mig, gått upp innan klockan ringer, unnat mig en barnfri dusch (annars har jag alltid Desmond nere runt benen som med eller utan kläder klättrar in och SKA vara med), slevat i mig lite fil med svartvinbärsmak, och njuit av att ha en anledning sminka mig. Jag tar mig tid att läsa Metro på tåget och när jag kliver av i Nynäs tar jag en City att gotta mig med på rasten. Jag tar god tid på mig att i den friska morgonluften att promenera upp till sjukhuset och från fiket i entrén köper jag en kaffe för en sportstyver + en expressen med veckans upplaga av nationalencyklopedin. Uppe på NKC tar jag plats i sal X17 längst fram, som ni vet så är jag och mina linser är inte alltid överens. Idag skulle jag ha njutit av 4 timmars Medicinsk grundkurs men som ni säkert förstår så blev det inte så. Till min stora sorg. Min sambo har migrän och alla barnvakter i världen har annat för sig just idag. Vi hade ordnat så att det skulle funka idag, trots att jag vänt på varje stock och sten, frågat alla tomtar jag känner. Farmor kommer efter jobbet och tar över så det skulle ha blivit endast 3 1/2 timme för Adde med sin gipsade arm. Be en bön att barnet inte bajsar! Men så under natten kom migränen och nu är det ingen idé att ens tänka på att gå till skolan. Dock måste jag ändå gå och jobba i eftermiddag för det har jag tackat ja till. Inte för att jag egentligen tycker att det är jobbigt eller så jag trivs oförskämt bra på jobbet, längtar faktiskt. Så Desmond får en helkväll hos Farmor och Farfar. Jag har bestämt att jag ska genomföra två projekt idag: Nr 1 - Plantera rosorna. Nr 2 - Skriva klart delkurs 1 +2 i Vår och Omsorg. Ikväll får jag helt enkelt inte somna när jag nattar lillgryn. Jag ska kedja fast mig själv i fotöljen med böckerna. Eftersom vi inte har haft råd att köpa de nya bänkskivorna till datarummet finns det ingen plats för mig där så jag har hamnat i vardagsrummet men det funkar faktiskt riktigt bra ändå! Man kan tända en skön brasa, dra igång nån b-film som sällskap, enda kluriga är att hålla sig borta från bloggar, facebook och allt annat skojigt på nätet. men som sagt nu ska jag plantera rosor först!

Min lilla plugghörna

Med hösten kommer mitt efterlängtade inre lugn

Skepp o hoj vad tiden bara springer iväg! Det är typ höst och jag är inte mammaledig längre. Jag önskar att jag kunde dela upp mig själv för att hinna med allt roligt jag vill göra! Konstigt nog är jag ju hemma så jag borde egentligen hinna med massvis men på något mystiskt märkligt vis så försvinner tiden. jag tror att den gömmer sig tillsammans med alla strumpor och nappar. Eller hur? Dessa tre har en tendens att mirakulöst försvinna, så logiskt sett borde de ha fest någonstans....eller så har de helt enkelt emigrerat till ett annat universum för de kommer jag aldrig fram eller tillbaka. Så där ja där hade ni dagens galna teori. Frågan kvarstår dock hur jag ska hinna plantera lökar, koka äppelmos, hänga tvätt, skriva ikapp 2 delkurser, slipa/fixa på Desmonds hemmagjorda klossar, sticka klart Lukas halsduk, plantera om mina orkideer, för att inte tala om rosorna som vill ner i jorden, veden som ska klyvas, hallen som ska målas klart, allting samtidigt som jag ska gå i skolan, jobba, passa två barn och ta hand om min sambo som bara har en hand? Om jag inte var splittrad innan så är jag det garanterat nu. Jag glömde nämna att jag vill träna friskis och svettis två gångeriveckan men jag vet att det är lite väl mycket begärt att få ta sig tid att hoppa och skutta i idrottshallen två timmar i veckan. Nu kanske ni tycker synd om mig, gör inte det. Jag har faktiskt valt allt detta själv och fortfarande är jag ganska glad och trevlig! Saker och ting får ta sin tid helt enkelt. det är något magiskt med hösten tror jag. Varje år kommer den och blåser bort all min stress med kyliga vindar och gömmer den under alla brandgula löv. Tyvärr brukar stressen krattas fram till våren. Fast det är oviktigt nu. För nu ska jag bara njuta av att hösten är här och att det inget gör något att det är lite kallt, lite stökigt, lite rörigt och uppånervänt. Dessutom är mitt lilla gryn snart ett år (som sagt tiden har smitit iväg och gömt sig, kanske i mitt paralella universium, vem vet) och har börjat lära sig att gå (och dansa) så jag har en massa roligt att se fram emot.

Mitt gryn