Blogger har inte alla äpplen i krogen..

Som ni märker är följande inlägg till hälften vackert smyckat i gult. Jag vet inte varför och det går inte att få bort.

Som vanligt funkar Blogger.com kanske inte riktigt som det ska... men vi kan väl se det som en lite annorlunda krydda i vardagen att man aldrig vet hur inläggen kommer se ut när man publicerar dem. Skoj skoj!

Håll till godo allihopa!

Vem vabbar mig om jag blir sjuk?

Min son har ögon inflammation. CRAP! Vet ni hur jobbigt det är? Man måste koka saltlösning varje dag och badda ögat hela tiden, det bara rinner och rinner och ögat blir fullt med grönt, skitäckligt klegg. Varje morgon måste jag byta örngotten. Alla örngott. Både i hans säng och våran. Snuttefiltarna måste oxå bytas hela tiden och så ofta man kommer åt måste man tvätta händerna. Tack Gud i himmelen för alco-gel. Nu har han haft detta i snart en vecka så imorgon måste jag till vårdcentralen och be dem fixa någon salva eller antibiotika. Det är verkligen det sista jag vill. Jag gillar inte tanken på att behöva proppa i honom massa läkemedels-skräp i onödan.

Jag hade sett fram emot ett uppfriskande pass på F&S i kväll men jag är alldeles lam i hela kroppen. Nu är det väl min tur förstås att bli sjuk, det var ju visserligen över ett år sen jag var förkyld så det är väl okej men detta innebär att det heller inte blir någon mysig skärgårdshelg för mig med mina systrar som oxå var planerat.

Jaa ja vad är en bal på slottet...Vi får iallafall hem ett helkropps-solarium imorgon som vi får låna på obestämd tid. Min skyddsängel har hört mina böner.

Nu måste jag ta tag i tvätten, man måste passa på när prutten sover.

Jag och tider = inte alltid lyckat.

Hur mycket är klockan..strax före tolv, jo jag hinner skriva en snutt. Jag har ju egentligen ingen tid att passa men när jag ska iväg någonstans brukar det sluta med att jag antingen inte kommer iväg alls eller att hela äventyret blir två till tre timmar senare än jag tänkt från början. Jag vaknade halv sex imorse som jag gör varje veckodag då jag är min sambos uppochhoppa-assistent. Han vaknar inte av sin väckarklocka. Innan vi träffades hade ha en såndär gammal klocka som slår och studsar som han hade i en kastrull i hallen. Allt bara för att han skulle höra den och sedan bli tvungen att gå upp för att stänga av den.

Nuförtiden har han det bra minnsan. Jag kliver upp när min mobil ringer 05:31 (jag gillar inte jämna klockslag) och gör i ordning en kaffe till honom, lägger fram rena underkläder och t-shirt. Viskar honom lite snällt i örat att det är dax att vakna samtidigt som jag kliar honom på ryggen. Denna mjuka, sköna morgonritual är nödvändig annars bryter helvetet ut. Att väcka Adde med att vi har försovit oss innebär en spottande och fräsande, grinig skitstövel som river runt och ramlar hemifrån utan att ge varken mig eller lill-prutt någon hejdå-puss. En gång gjorde jag misstaget att väcka honom på soffan = Att stoppa armen i gapet på en hungrig varg.

Hur som helst så brukar jag när han har åkt gosa ner mig igen bland alla kuddarna och duntäckena (jag får ju helt plötsligt två!) och sniffa lite på Desmond som oftast sover fram till åtta halv nio. Dock inte idag, ändå är klockan nu tolv och jag har precis ätit frukost. Hur går det till? Vad gör jag hela morgonen? Helt ärligt, jag har ingen aning!

jag har iallafall lovat mig själv att börja gå upp när Adde åkt till jobbet och käka ordentlig frukost i tid så jag hinner äta lunch någongång. Jag måste ta tag i mig själv nu och hitta lite rutiner för jag hinner inte med allt jag vill göra trots att jag är ledig hela dagarna. Jag är nog en relativt bekväm person som behöver fasta tider. Jag mådde verkligen prima ballerina när jag jobbade på förskolan. Samma sak varje dag. Börjar kl 8:30, måla/lera/kladda/skapa fram till 9:30 fruktstund, leka till 11:00, äta lunch, vila från 12:00, ut och leka från 12:30 till 14. Helt perfekt!

Lite duktig har jag faktiskt varit. Friskis och Svettis varje måndag och torsdag kl 19:00. Det är oväntat skoj! Jag känner mig ju hur löjlig som helst när man klampar runt och går åt fel håll, snavar och viftar med armarna helt galet och tanterna runt om skuttar på som om de inte gjort något annat senaste seklet, iallafall om man tittar på hur bra koll de har på alla stegen.
Kroppsformerna säger kanske dock något annat. Fast det är ju lite det som är så härligt med Friskis, man skuttar lite på sina egna villkor och det gör inget att man är fetare än Göran P och Anna Bok tillsammans.

På onsdag nästa vecka ska vi på Babysim för första gången. Vi måste börja öva inför resan till Le Grande Canaria i aug. Storasyster och kusin Tule har babysim samma dag fast halvtimmen innan så det blir perfekt! Onsdagar blir vår utflyktsdag. Först långpromenad runt havsbaden i Nynäshamn, sen lunch på fiket inne i centrum och avslutar med babysim vid halv två. Tyvärr kommer den inre önskan om att vara den perfekta mamman (iallafall utåt sett) smygandes och jag känner att jag måste sola solarium innan. Jag kan acceptera att jag är tjock men inte att jag är blek. Så var det med det.

Nu ska jag packa ihop lilla plupp och bege mig till Farsta i jakt efter en bett-skena. Adde gnisslar tänder på natten. Hysteriskt jobbigt.

Världens bästa väckarklocka!

Vem blir inte på bra humör och kliver upp på rätt sida av sängen när det första man ser när man vaknar ett leende i den här världsklassen?

I ett nafs har man glömt hur trött man är efter alla gånger man varit uppe under natten...

Ett litet forum-fynd

Jag snubblade över ett ganska fyndigt/tänkvärt citat nyss, håll till godo:

"Livet är inte en resa till graven med syftet att komma dit i en attraktiv och välbevarad kropp. Det handlar om att glida in sidlänges med en chokladkaka i ena handen, en flaska vin i den andra, fullständigt slutkörd, totalt utsliten, skrikande "Hoho, kan någon ge mig lift!"

Live fast, die young.

Buuhuuu...

Ibland vill jag inte vara mamma. Bara för en sekund. Jag älskar min son över allt annat. En delad plats med Adde dock med viss walkover till Desmond fördel. Ikväll ville jag däremot inte vara mamma. Nu blir ni lite chockade minsann: "-Så kan man inte säga ursh och fy.." Jag ska förklara mig.

Vi var bjudna på middag hos Faster Gud (Addes Storesyster, Desmonds Gudmor to be när jag får benan på plats att boka kyrkan till dopet). Därefter var planen att jag skulle gå över till (av någon lustig anledning bor de grannar) fantastiska Josefin och roa mig lite som mig själv, Madeleine, och inte i rollen som mamma för det är nästan alltid roligt. Dock inte denna kväll. Desmond uppförde sig fint framtills halvägs genom varmrätten då han panik-artat blev dyngtrött och började gapa. Å han gav sig inte heller. Vanligtvis är han ganska gapig när han är övertrött men brukar till 99,99% av gångerna somna efter cirkus 10 min envist gungande och nappen tryggt i mun. Inte ikväll. Han höll på i vad som verkade en evighet eller rättare sagt drygt två timmar. Jag kände redan efter en halvtimme att det aldrig skulle gå att lämna honom att åka med pappa hem själv. Jag har inte samvete för det. Både för Desmond och hans pappa. Jag kunde inte stå emot Addes stora gröna puppy-eyes som vädjade till mig "- Kan inte du följa med hem istället.... jag klarar inte detta själv". Vem kan klandra honom när han så öppenhjärtat visar sin sårbarhet/svaghet? Han som annars alltid är pappaduktig.

Senare kom sanningen fram att igår då bebis var med sin far till Tyresö så att hans mor skulle få städa av lägenheten i lugn och ro, så hade hans far varit skitnervös varje sekund att han skulle börja skrika eller baja (vilket han typ aldrig gör, varken eller). En smula uppgiven över att min tjejkväll jag sett framemot gick upp i rök gick jag ner till Fiffi (Josefin) och meddelande att jag inte kunde stanna och ha skoj utan var tvungen att ta hand om vår son och att jag hoppas på att kanske få en inbjudan nästa gång (man vet ju aldrig) och när jag sagt hejdå till henne och var på väg mot bilen kände jag att just då ville jag verkligen inte vara mamma. Jag ville så hemskt gärna stanna och ha mysigt, snacka massa tjejsnack, kanske gå ut en sväng och bara inte vara den som alltid förväntas vara först på plats för vår son. Riktigt så kanske det inte är. Adde är en fantastisk pappa på alla sätt och vis men det är ändå jag i slutändan som fixar mat, blöjor och allt sånt praktiskt.

Fast jag har ju valt att bli mamma alldeles själv och jag ångrar mig verkligen inte. Jag älskar att få fixa allt som har med just mat, blöjor och sånt praktiskt att göra. Dock ibland kommer en liten frisk fläckt av det gamla livet fladdrandes förbi och man blir lite suktad. Som sagt då vill man inte vara mamma. Fast bara för en sekund.

Nu är vi hemma hela högen, lill-prutt ligger äntligen och sover. Jag funderar på att kompensera min uteblivna tjejkväll med ett varmt bad i tonvis av tröstande skum och bubblor. Ett glas vin skulle sitta fint men sådana lyxvaror har vi inte hemma. Jag ska nog ta och pumpa ur nattmat till lilla hjärtat och sen dränka mina sorger i en whiskey. En stor whiskey. Det får bli min blygsamma flykt från ansvaret som mamma. En stänkare i badet.

Så går åter en dag av våra liv och kommer aldrig åter som Gardell skulle ha sagt. Jisses vad deppig jag låter, det är inte så hemskt som det verkar men jag är verkligen besviken över att jag inte kunde stanna hos Fiffi. Jag är iallafall glad att jag var där tidigare idag så jag åtminstone fick träffa henne.

Allt prat om starksprit får mig att minnas min favoritdrink. 9 av 10 gånger blev det Godfather när jag var ute och svände mina lurviga. I särklass det vidrigaste jag smakat när jag fick den första gången på barskolan för hundra år sen men Ooooolala vad god den är nu när man har lärt smaklökarna att uppskatta denna gåva av skottland till Italien. Lika delar Whiskey och Amaretto med is. Oj oj, efter ett par såna brukar det bli åka av.

Vi delar denna passion Addes och jag för starksprit av malt lagrad på ekfat. Fast som han uttrycker sig så föredrar han de sorter "-som känns som att slicka på wasa-skeppet när man dricker dem..."

Nu är badet fyllt, dax för min spastund spetsad med smak av forna dagars barhäng.

Ska vi eller ska vi inte? Vad ska vi?

Jag hade planerat att åka till Nynäs och promenera i det strålande vädret idag men allt ljus i vårt hem fick mig att inse att vi bor i en bakterieodling och jag fick vrål-ångest och måste stanna hemma och städa. Samtidigt som jag får ångest-light över att Des ligger mysigt inbäddad i sin vagn och sover, redo att gå ut och få frisk luft. Ahhhrrr.. vad ska jag göra?!

Jag tar en promis ner till ICA så har jag iallafall inte bylsat på honom i onödan. Vi gick ju faktiskt en mil igår så jag är förlåten. Gud vad skönt det är när man kommer överens med sig själv.

Dock får jag inte slappa av. Jag ska se respektabel ut i min bikini tills i augusti då vi (yiiha!) ska resa till Gran Canaria (stavas det så?) med hela familjen. Man vill ju ge intrycket av att man är en fräsh och hälsosam mamma som lyckas med allt. Har man tur lurar man alltid någon, och om man låtsas riktigt hårt kanske man går på det själv oxå. Allting är vad man gör det till eller hur?

Ungen svettas ihjäl, vi måste ut bums!

Får man spöka ut barn hur som helst?

Titta vad jag hittade på minneskortet! En liten pepparkaka! Desmond kommer hata mig när hans första flickvän vill se bilder på honom som liten... förlåt men det är ju så roooligt!

Ett nyårslöfte jag faktiskt vill försöka hålla

Mitt nyårslöfte i år är att umgås med andra människor på mina villkor. Det låter väldigt själviskt men jag ska förklara. Jag är trött på att "stå ut" med människor jag verkligen ogillar bara för att göra någon annan nöjd eller för att få umgås med dem jag gillar. All denna falskhet. Hur ska man bete sig? Tänk dig situationen att en av dina vänner träffar någon som är totalt hopplöst fel men är dunderkär, vad säger man? Vad gör man? Tiden går och de flyttar ihop och ja sen är resten historia. Hur man än försöker kan man inte tycka om sin väns nya sambo/älskling som denne vill spendera resten av livet med. Dessutom ser man utifrån hur förhållandet är skit och din vän egentligen inte mår särskilt bra.

Lustigt nog var jag själv müslin på yougurten för lite mer än ett år sen så till vida att jag levde och ville spendera resten av mitt liv med en idiot som alla runt omkring mig hatade och tiden bara gick och vi flyttade ihop och ja som sagt resten är historia. Visst fick jag hintar av en del av mina vänner att jag kanske borde fundera över hur han behandlade mig men jag tror oxå att de precis som jag var rädda att såra och förlora. Jag önskar nu att någon tagit tag i mig och brutalt dragit mig ur den rosa bubblan och fått mig att avsluta det destruktiva förhållandet tidigare men jag vet oxå att det inte hade funkat. Jag var helt enkelt alldeles för insnöad.

Hur som helst så känner jag nu att jag redan kastat bort för många år av mitt liv på att umgås/leva på låtsas. Jag har inte råd att förlora mer av mig själv. Jag måste prioritera mig själv och sålla bort det som irriterar mig. Leva mitt liv positivt med människor som har god inverkan på mig. Människor som ger energi. Inspiration. Alla dessa negativa människor man förväntgas vara trevlig mot bara för att de hängde med på ett hörn. Hallå? Vad är det för mening med det? Varför är det tvunget att var "gullig" (falsk) när man inte ens har valt umgänget själv. Utan snarare fått det påtvingat sig.

Jag har levt efter filosofin att man inte älskar alla men man behöver inte vara otrevlig men va fan, helt ärligt? Jag kan ha så mycket roligare än att falskt sitta och lyssna på en malande kvarn som bara pratar om folk jag aldrig har träffat och endast har frågor till mig som handlar om min förlossning. Snälla, om jag vill berätta ingånde detaljer om mitt underliv i utbildningssyfte för någon som planerar att skaffa barn så vill jag nog att den personen för det första ska vara lämplig förälder (vilket denne verkligen INTE är..) och för det andra så är det helt meningslöst att dela förlossningshistorier med någon som inte har fött barn. Jag är ledsen men de fattar helt enkelt inte.

Näe fy jag blir typ förbannad av att bara skriva om detta så jag lägger ner det nu.

Whatface?

Kolla in den här nya minen som Desmond har börjat med. Jag vet inte vad jag ska säga. Är han glad? Sur? Förnurlig? På väg att börja grina? Sjukt rolig ser han ut iallafall.....