Det känns helt skevt att säga det trots att jag egentligen [handen på hjärtat] vetat länge hur luggen ligger.
Jag har svårt att komma till skott och ta tag i saker. Gärna sådant av viktig = tråkig natur. Det tar bara stopp. Jag VET att jag borde göra det med en gång men jag kan bara inte. Det låter helt befängt, jag vet men nu förstår jag ju att det är en del av diagnosen som jag nu de senaste 2 åren inte orkat/velat/kunnat ta tag i.
MEN
När man minst anar bara gör jag det. Jag bara gör det där pisstråkiga, viktiga som borde gjorts helst i förrgår. Likadant var det med ADHD-utredningsresan. Eller om sanningen ska fram så hotade Adde mig med skilsmässa typ om jag inte kollade upp vad fan det är som är fel.Vi är inte ens gifta men ändå.
Jag kanske ska säga att jag tror att allt sattes på sin spets när jag började jobba igen i augusti och samtidigt pluggade upp min behörighet till högskolan. Det blev liksom för mycket med tre barn, vardagspusslet, plugg och jobb. Allt blev 1000 gånger stökigare och rörigare, jag började på riktigt tappa bort och glömma saker. Droppen som fick bägaren att rinna över [även för mig själv] kom i början av november när jag en tisdagsmorgon väcker min äldsta son som vanligt och han då brister ut i gråt eftersom att jag glömt att det denna dagen är hans 8-års födelsedag.
EPIC fail. "Hej hej, jag lägger mitt huvud här i den här giljotinen, kan du hjälpa mig att dra i snöret?"
På. riktigt. Det är INTE okej att glömma sitt barns födelsedag. INTE ok. Speciellt inte när man tänkte på det på fredagen och på lördagen och på söndagen OCH på måndagen.
Jag behövde sedan bara 5 min på vårdcentralen för att läkaren där var villig att remittera mig till Capio Psykiatri som första steg i att få göra en ADHD-utredning. På den självskattningsskalan jag skev hos psykologen sedan fick jag 18 röda svar av 20. Man behöver tydligen bara 4 för att få gå vidare. Joråsaaaattte... den fina prydliga psykologens spontana fråga var: "-Men kära barn hur klarar du din vardag?"
EEeeeeehhh uujaa alltså jo men det gör jag väl? Eller nej det gör jag inte.
Lagom innan jul var jag nära ett personligt breakdown och kände av utmattningssymptom. Jag har mycket mycket sällan panikångest. Det händer, speciellt i mycket stressade situationer där jag känner av skuld och press men jag kan hantera det och de flesta vet inte om att jag har det men som sagt, julledigheten var sjukt tuff och just då hände verkligen ingenting i utredningen heller. Jag tror jag fyllde i 400 stycken självskattningskalor, hade samtal som handlade om samma saker. Jag fick säkert beskriva anledningen till att jag sökt för ADHD för 5-6 olika personer [" Berätta nu varför du har sökt hit] och varje gång fick jag lägga mitt huvud i den där j'%#/&a skam-giljotionen och symboliskt hugga av mitt misslyckade huvud gång på gång då alla samtliga personer omedvetet höjer sina ögonbryn och bara sitter där gapar med munnen.
Ja, men ursäkta att man är lite konstig, det är väl inte så konstigt? Jag glömmer saker. Jämt. Alltid.
Det gör väl alla. Nej okej då, jag är konstig.
Men så i februari får jag äntligen komma till härliga Magnus. Han, mina vänner är sannerligen en bra psykolog.Vi pratade först och jag gav exempel ur min vardag, hur det kan ta mig 2 timmar att laga korv och makaroner, hur jag aldrig får in barnens kläder i garderoberna, de ligger kvar i tvättstugan, hur jag har gräver halva rabatter, klipper halva gräsmattan, målar halva vardagsrummet, hur stökigt det är hemma och hur jag hela tiden kommer sent överallt till ALLT. Mina bilnycklar är ALLTID borta, trots att jag pyntat dem med en mindre julgran för att lätt hitta dem samt att jag bestämt till mig själv att alltid hänga dem på samma krok i hallen. INGEN annanstans. Hur jag glömmer barnens ytterkläder, gympakläder, varje gång, varje dag. Hur jag glömmer läkartider och barnens bokningar på BVC. Hur jag avbryter min man när han pratar, avslutar hans meningar och sedan totalt glömmer vad han har sagt. För jag lyssnade inte egentligen, jag tänkte på att tvättmaskinen var klar och i morgon kanske det är bra väder då kan jag plantera blommorna till uteplatsen som jag köpte för en vecka sen. slutligen hur jag glömmer mitt eget barns födelsedag.
Skillnaden med Magnus var att han spontant skrattade så hjärtligt och verkligen förstod mig. Jag fick beröm för att jag nu till slut tagit mig dit och börjat ta tag i "ADHD-grejen" En av fraserna var: " Du måste ju iallafall ha ganska kul, det verkar som det, du känns som en glad och positiv person och det kommer inte bara av sig självt" Jo men ja, det är jag faktiskt. Glad. Varför inte vara glad liksom? Jag skulle vilja likna mig själv lite vid en YES-man. Jag säger ja till allt typ och lite mer än hälften blir gjort trots allt men då har jag iallafall säkrat mina chanser till att inte missa något. Lite som lotteri eller tävlingar, man kan ju inte vinna om man inte är med och tävlar. Hänger ni med?
Har ni sett Disneyfilmen Tangeld? Alltså Rapunzel? I första scenen där hon sjunger om en vanlig dag i hennes liv, det är typ exakt så jag har det. Varje dag. Inte att jag är instängd i ett torn med 40m hår utan att jag gör en MILJARD saker redan innan kl 7 och fortfarande har energi och så håller jag på tills jag stupar runt kl 23 och somnar på uppskattningsvis 0,23 sekunder och sedan sover som Dracula en solskensdag tills det är morgon och jag måste välta mig själv ur sängen för jag är så slut och sedan så fort min hjärna vaknat är det som att trycka på en knapp och därefter går hela dagen IGEN i ett kör. På repeat.
Dock händer det då och då, oftare nu senaste halvåret att jag bara stänger av. En hel dag kan jag bara vara helt frånvarande och göra exakt INGENTING. Eller nja, jag gör det nödvändigaste men resten släpper jag bara. Ni vet en sån dag då man inte ens sminkar av sig på kvällen utan bara tänker. Fuck this shit och går och lägger sig. Dessa dagar pratar man med mig på egen risk, jag blir sjukt lättirriterad och omedgörlig.
Först trodde jag att det hängde ihop med PMS men då skulle jag haft PMS halva denna månad.
Kanske är jag bara så slut och trött vissa dagar för att jag tänkt alla tankar ni andra har innan ni ens började tänka. typ. Vi är givetvis lika smarta du och jag (eller osmarta) men ibland är andra i min omgivning så långsamma och jag pallar inte vänta. Jag vill göra andra saker..
:D
Nu har vi pratat om det som min omgivning, i synnerhet min familj upplever som besvärligt och till och från ganska jobbigt men det finns ju en fantastisk sida av att aldrig slå av tankeverksamheten. Faktiskt. Jag har uppskattningsvis 1000 fler idéer, lösningar och tankar om saker VARJE minut än den som inte har ADHD. Hjärnan är sjukt snabb, så även om den inte alltid fungerar som normen eller tänker 100%rätt är den galet snabb att tänka om. Att man glömmer saker, är tankspridd och upplevs som ofokuserad eller har svårt att koncentrera sig är för att man helt enkelt har full om med annat rent tankemässig.
En ganska skev och orättvis uppfattning jag nu senaste tiden fått erfara är att man tror att ADHD har något med intelligens att göra. Typ: "Jag har ADHD.." " Men du kan ju sköta ditt jobb?" Jo, alltså jag är inte utvecklingsstörd. Funktionshindrad möjligtvis enligt diagnosbeskrivningen men absolut inte mindre kapabel än du. I vissa lägen snarare tvärtom, mer kapabel. Jag hade spontant tänkt vara öppen med diagnosen men efter viss eftertanke och reaktioner i att jag helt plötslig gått och blivit korkad i andras ögon känner jag spontant NEJ, det är bättre att säga som det är OM någon frågar, inte annars jag pallar liksom inte förklara hur ADHD fungerar 10 gånger om dagen. Jag lägger mitt hopp på att folk i allmänhet kan googla, eller förslagsvis använda sunt förnuft.
Kram!
10 juni 2017
6 april 2017
Vi är med och tävlar om en önskedörr från Diplomat designad av proffs. Ytterdörren med flest röster vinns av den som tävlar!
Vi önskade oss en färgglad dörr med mycket ljusinsläpp och fick denna designad till oss! Här ser ni hur den skulle se ut om den satt hemma hos oss på vårt hus :D
Jag ÄLSKAR den och vill verkligen vinna den!! Jag brukar inte be om tjänster men kan inte snälla alla gå in via länken och rösta på vår dörr:
Vi önskade oss en färgglad dörr med mycket ljusinsläpp och fick denna designad till oss! Här ser ni hur den skulle se ut om den satt hemma hos oss på vårt hus :D
Jag ÄLSKAR den och vill verkligen vinna den!! Jag brukar inte be om tjänster men kan inte snälla alla gå in via länken och rösta på vår dörr:
24 mars 2017
Insikt
Att växa upp med odiagnostiserad ADHD kan få förödande effekter i vuxenlivet. Vuxna med ADHD
har ofta en negativ uppfattning om sig själva, att de är ”lata”, ”dumma” eller till och med ”tokiga”.
Rätt diagnos och effektiv behandling kan hjälpa till att stärka självkänslan,
förbättra arbetsprestationer och färdigheter, studieprestationer och sociala relationer.
För vissa innebär identifieringen av ADHD, och förståelsen som följer efter en utredning,
en möjlighet att läka, få perspektiv på svårigheter och en bättre förståelse för orsakerna till en rad
livslånga symptom."
Okej jag erkänner. Det är en BIG DEAL för mig att 34 år gammal få gå vidare till steg två i
basutredningen för ADHD.Det var ett mycket givande samtal med psykologen som ska hjälpa mig med
ett utlåtande. En timme och 40 minuter av konstant skratt.
"Du får ursäkta mig att jag skrattar men jag har aldrig träffat någon som är som du... på ett bra sätt"
2 mars 2017
Färginspiratör tillsammans med Caparol
Det är sällan jag "vinner" något trots att jag chansar och är med i dragningar och utdelningar i sociala medier till och från. Jag tänker att om man inte är med får man man aldrig chansen. Mitt glas är alltid halvfullt, eller lite mer fyllt faktiskt men sådan är jag skulle jag tro. Jag vill se positivt på saker även om det bland kan kännas tungt och motigt för mig med.
Under hösten har vi inte haft tiden att göra mycket med huset förutom det som varit akut. Duschen slukade en stor del av vår budget och även vår berömda spindelrum. Det rum som ligger vägg i vägg med vårt sovrum som också varit garaget någon gång innan år 1990.Vi behövde ett utrymme för att adde skulle kunna arbeta ostört när han arbetar hemifrån. Så akut kanske det inte var att göra om spindlarnas älsklingsrum [det var svalt och fuktigt som vilket annat förråd som helst]men jag ville se det som en del av vår väg till att höja husets marknadsvärde [ett 8:e rum] eftersom att ytan räknas som boyta enligt skatteverkets taxeringsregler. Höjningen av marknadsvärdet är en del av vår möjlighet att kunna höja lånen och få loss kapital till att byta fönstren, altandörrar, ytterdörren och till slut kunna göra i ordning badrummet/tvättstugan som nu stått i ett miserabelt skick i snart två år.
Tanken var att fixa det åttonde rummet, fixa i Alice rum [byta den fel-lagda parketten, måla väggarna som ser ut som en schweizerost] Sätta nya innerdörrar till spindelrummet, vårt sovrum och badrummet då de dörrarna är från 1974, sätta upp ytterbelysningen på huset som vi redan köpt samt rädda uteplatsen mellan garaget och vårt sovrum då stödmuren där håller på att rämna och det ser bara allmänt förj*vligt ut.
Förhoppningen är att våra änom små förbättringar ska påverka marknadsvärdet [tillsammans med utvecklingen på marknaden som naturligtvis pågår parallellt] så pass mycket att vi kan höja lånen tillräkning för att ha råd med både fönster och badrum. Det är den typen av kostnad och insats i huset som vi med handen på hjärtat aldrig kommer ha möjlighet att göra med vår lön och oförmåga att spara stora summor.
- Lamporna på huset är på väg upp, vi har nu belysning precis utanför ytterdörren och det är så snyggt att jag skuttar upp för gången varje gång jag kommer hem. Supersnygga downlights som vi spraylackar i svart så de smälter in i huset.
- Spindelrummet är klart sånär på fönstret som står i garaget och väntar på att det ska bli liiite varmare ute. Vi beställde det i oktober men det kom först i december så nu väntar det snällt.
- Innerdörrarna kommer kosta med ny karm runt 1000:- styck. De pengarna finns inte just nu.
- Uteplatsen och stödmuren är bara att glömma, det är tjäle och omöjligt att gräva för hand just nu. Vi kan inte komma åt med grävmaskin då det dels är för nära både huset och garaget för att komma upp med maskin och grannarna har sin stora gräsliga husvagn ståendes på andra sidan så från det hållet kommer vi inte heller åt. Dessutom planerar vi att ta hit lantmäteriet för att en gång för alla INNAN vi bygger en ny stödmur få ordning på vart EXAKT tomtgränsen går. Som det ser ut just nu står det både en husvagn, en bil och en brevlåda på tomtgränsen och en bit in på vårt tomt. Vilket är hyfsat lugnt men vi måste veta hur vi sätter muren då vi knappast vill göra om..
Vad har vi kvar? Jo Alice rum! Nu åter till chansningen och om att "vinna" saker: Jag scrollade runt i sociala medier och hittar ett inlägg om att man söker 25 färginspiratörer för ett målarprojekt i feb-mars. Arrangören är Caparol Färg och anmälningen till projektet gick till så att man valde ut en färg man gillar i deras färgkartor på hemsidan, mailade sina uppgifter, berättade lite om vilket rum man vill måla om och varför. Motprestationen om man blev utvald som färginspiratör var att man delar med sig i sociala medier, instagram och blogg om sitt projekt. Lätt! Tänkte jag direkt och lät Alice peka ut sin favoritfärg i kartan, mailade utan att egentligen ens förvänta mig att jag [vi] skulle bli en av de 25 inspiratörerna. Så gick tre dagar och detta kom i min inbox:
Det känns som vi vunnit högsta vinsten! Helt fantastiskt! Allt bra på samma gång: Vi får färg till Alice rum som vi inte riktigt har råd med just nu, vårt renoveringsprojekt fortlöper och jag får något att göra medan jag väntar på att tjälen ska släppa och jag kan gräva igen, Alice får ett fräscht ROSA rum som hon önskat sig i princip sedan hon lärde sig färg i huvudtaget. Jag får dessutom något superskoj att blogga om, vilket jag älskar att göra! Blogga alltså :)
Jag fick hjälp av världens bästa kompis och kollega att hämta upp min låda så jag slapp ge mig in i rusningstrafiken efter jobbet. Hon skulle ändå in och kriga och erbjöd sig att hämta den om Butiken gick med på det. Ringde butiken inne på Söder i Stockholm och de var otroligt trevliga i sitt bemötande, inga problem och dagen efter fick jag min låda, levererad direkt till jobbet. Tänk vilken tur man har som har så fina vänner som ställer upp!
Nu är allt utplockat i Alice rum och jag är redo att spackla gärnet! Vilket i detta rum borde gå ganska smutt eftersom att man redan bredspacklat bort 70-talsväven här inne. När jag ändå var igång lyfte jag upp parketten som låg helt lös, inte konstigt att den börjat dela på sig. Dessutom är parketten i tjockaste laget. Det blir någon form av ljus laminat istället som inte bygger så mycket, annars måste vi nog lyfta karmen och dörren, för den tog i golvet och gick varken att öppna eller stänga ordentligt.
Jag har lovat mig själv att inte öppna färghinken och kolla innan jag spacklat färdigt. Förhoppningsvis går spacklingen fortare då. Det ska hur som helst bli grymt att få måla bort den smutsljusblå som varit i detta rum sen vi flyttade in :)
Lampknappar och stickuttagen ska också bytas till nya fräscha och om jag får som jag vill fäller vi in dem i väggen. Det sååå mycket enklare att möblera när man inte har uttag som sticker it 4-5 cm från väggen.
12 februari 2017
Givmildhet bortom alla gränser
Jag erkänner. Jag älskar bröllop. Jag älskar att gå på bröllop. Jag älskar att läsa om bröllop. Jag älskar att planera bröllop även om mitt [vårt] eget bröllop inte är av den traditionella karaktären. Jag har nog bitits lite av bridezilla-flugan och vissa dagar tänker jag inte på annat.
Hur som helst så startade jag en hemlig grupp på Facebook för drygt ett år sedan för andra som planerar bröllop ungefär samtidigt som oss. En lite grupp med runt 160 personer varav kanske 50 av dem är aktiva varje dag. Chittchattar som ditten och datten.
Sakta, sakta har vi kommit nära varandra och just nu diskuterar vi allt. Mycket bröllop såklart men även allt från existensiella frågor till vad vi ska laga till middag. Typ.
En otroligt varm och fin liten grupp där människor från helt olika förutsättningar möts och bara har en bra dialog. Älskar min lilla grupp som nu vuxit sig till en trygg och mysig social mötesplats.
Vi har haft massor med strul med våra badrum som ni vet och vips gick stora delar av vår bröllopsbudget till att köpa en ny duschkabin. Någonstans på vägen insåg jag också att det är alldeles för mycket som behöver renoveras just nu på huset för att vi med gott samvete ska spara till ett bröllop. Vi tog det mogna beslutet att skjuta upp bröllopet 2 år och detta delade jag även med gruppen såklart.
En dag strax efter detta i september förra året fick jag ett meddelande via messeger från en i gruppen som ville hjälpa mig med budgeten till min brudklänning. Denna underbara människa hade tydligen tänkt på det ett tag kände att hon kunde och ville hjälpa mig lite på traven nu när saker och ting i livet inte gick som planerat.
Denna person gav alltså min brudklänning till mig helt utan krav på motprestation. Jag har fortfarande svårt att ta in det. Jag blev såklart helt paff och försökte komma på sätt att ge tillbaka. Total givmildhet och i princip det finaste någon gjort för mig och den personen känner inte ens mig egentligen mer än att vi chattat i sociala medier.
Nu hänger min dröm här hemma och även om det är långt kvar till jag får bära den så är jag så lycklig! Den är gudomlig och jag känner mig så vacker i den.
Hur som helst så startade jag en hemlig grupp på Facebook för drygt ett år sedan för andra som planerar bröllop ungefär samtidigt som oss. En lite grupp med runt 160 personer varav kanske 50 av dem är aktiva varje dag. Chittchattar som ditten och datten.
Sakta, sakta har vi kommit nära varandra och just nu diskuterar vi allt. Mycket bröllop såklart men även allt från existensiella frågor till vad vi ska laga till middag. Typ.
En otroligt varm och fin liten grupp där människor från helt olika förutsättningar möts och bara har en bra dialog. Älskar min lilla grupp som nu vuxit sig till en trygg och mysig social mötesplats.
Vi har haft massor med strul med våra badrum som ni vet och vips gick stora delar av vår bröllopsbudget till att köpa en ny duschkabin. Någonstans på vägen insåg jag också att det är alldeles för mycket som behöver renoveras just nu på huset för att vi med gott samvete ska spara till ett bröllop. Vi tog det mogna beslutet att skjuta upp bröllopet 2 år och detta delade jag även med gruppen såklart.
En dag strax efter detta i september förra året fick jag ett meddelande via messeger från en i gruppen som ville hjälpa mig med budgeten till min brudklänning. Denna underbara människa hade tydligen tänkt på det ett tag kände att hon kunde och ville hjälpa mig lite på traven nu när saker och ting i livet inte gick som planerat.
Denna person gav alltså min brudklänning till mig helt utan krav på motprestation. Jag har fortfarande svårt att ta in det. Jag blev såklart helt paff och försökte komma på sätt att ge tillbaka. Total givmildhet och i princip det finaste någon gjort för mig och den personen känner inte ens mig egentligen mer än att vi chattat i sociala medier.
Nu hänger min dröm här hemma och även om det är långt kvar till jag får bära den så är jag så lycklig! Den är gudomlig och jag känner mig så vacker i den.
11 februari 2017
Förlossningsberättelse Aston
Det är lätt att man jämför. Både med sig själv och sina tidigare erfarenheter samt med andra. Man får en bild av om hur det ska gå till, hur det ska sätta igång och kanske fortgå. Baserat på berättelser från andra, systrar eller mödrar till och med kanske farmödrar, sociala medier, lektyr och barnmorskans utsago bygger man upp någon sorts förväntan om hur det ska bli, eller iallafall försöker förbereda sig på vad man har framför sig.
Visst får man höra att alla förlossningar olika och att inget går att planera i förväg mer än vilken smak på läppsylen du vill ha. Typ. Men samtidig får man också höra "- Du är förstföderska, det tar tid!" Eller i mitt fall nu: "Du är omföderska och tredje barnet dessutom, det kommer gå fort"
Du, om jag hade vetat om hur det skulle komma att bli hade jag nitat den som kom med det påståendet idag kan jag säga.
För hur det än nu gick så gick det fan INTE FORT! Det gick fan inte alls...
Jag gjorde tabben att jämföra med mig själv såklart. Jag tänkte att min kropp gjort detta förut och att den borde ju bete sig som den brukar. Vilket den till en början gjorde såklart. Jag går in i latensfas tidigt, runt en vecka innan örnen har landat. Det är det enda som varit likadant med alla mina graviditeter och pre-förlossningar. Nu pratar vi om det som inte är sammandragningar men samtidigt inte är värkar. Bästa sättet att förklara dem är att man kan inte prata under tiden. De kommer ofta oregelbundet och har inget med varken vila eller rörelse att göra. De bara är där och jag tror att när dessa börjar göra ont utan att göra nytta kallas de för pinnvärkar. Det de ska göra antar jag är att mjuka upp livmodertappen så att den drar sig uppåt och försvinner.
Hur som helst så med båda mina första barn hade jag förvärkar längre än normen kan man väl säga. Med Desmond kom jag tillslut igång själv på riktigt efter en sovdos. Med Alice gick vattnet. Med Aston var allt helt åt andra hållet och och inte ett skit hände hur många sovdoser man än gav mig.
Vi tar oss raskt tillbaka till måndagen 16 februari i år nådens år 2015:
Här är ett inlägg från de sista dagarna innan där jag uppdaterade lite sporadiskt under dygnet då jag inte orkade göra nya inlägg i bloggen hela tiden. Nu när jag läser tillbaka blir jag tårögd då jag nu i efterhand inser hur uppgiven, trött och stressad jag var. Jag är ändå glad att detta var min sista graviditet för att detta är något jag inte vill uppleva igen. Tiden innan. Sista veckan. Samtidigt som det känns i hjärtat att säga att det är sista för jag älskar barn och skulle nog gärna ha fler men realisten i mig säger att man ska kunna ta hand om dem, ha råd och ja men NEJ tack till förvärkar.
Hur som helst var det måndag, ny vecka med två dagar kvar till beräknat förlossningsdatum. Jag hade haft förvärkar [sammandragningar som gör satan-ont] sedan den 25 januari [!] och varit i bekräftad latensfas i drygt 9 dagar. Slemproppen hade gått för en mer än en vecka sen. Vi hade kommit överens med förlossningen innan helgen då vi var där och fick sömntabletter att om inget hade hänt på måndag skulle jag ringa tillbaka till dem.
Den personen jag fick prata med när jag väl ringde var inte rätt person. Hon hade ingen förståelse alls för att jag var trött och hade ont. Enligt henne så skulle bebisen komma när den var redo men hon bokade in mig hos spec.mödravården till den 26 februari för ett tillväxtultraljud. Alltså 10 dagar senare. Jag blev nästan full i skratt. Menade hon på allvar att jag skulle gå med pinnvärkar i 10 dagar till?! För att sen se om bebisen blivit för stor?
Det var tydligt att hon inte tyckte att jag skulle komma in för kontroll. Trots att jag börjat öppna mig och hade värkar. Jag gav mig, la på luren och grät en skvätt. Därefter ringde jag för att söka tröst hos min barnmorska på MVC. Jag har skrivit såhär den 16 februari:
"Uppdatering 16 februari kl 07:28: Jag lyckades sova mellan 20:50 och 22:46! Sen dess har jag varit vaken. Så om jag verkar knasig idag beror det på viss övertrötthet. Klart slut!
Uppdatering kl 10:41: Pratat med förlossningen. Fick den berömda klappen på axeln och en tid till spec.mvc den 26/2. Alltså om 10 dagar. Man vill alltså låta mig gå med värkar i 10 dagar. jag kunde ta två citodon ikväll för att kunna sova. Som omföderska kan man tydligen vara öppen länge och det köper jag. Livmodern är mer lättretlig. Det köper jag. Men värkar hit och dit 24 timmar om dygnet? I veckor? Konstant smärta? Jag O R K A R inte mer nu. Ringde MVC och fick en tid idag för en vaginal undersökning av tappen. Hon är gulligast i världen min barnmorska! Hon tyckte det var helt orimligt att jag skulle gå till den 26/2. Bestämt sa hon att vi skulle göra en undersökning och sen skulle hon ta ett beslut om jag ska till förlossningen för ett ctg. Vi måste veta om bebisen mår bra. Jag tycker om henne, hon lyssnar på mig."
Jag fick en tid på eftermiddagen på MVC. Det hade såklart inte hänt ett skit på hela helgen men hon ifrågasatte varför förlossningen inte ville ha in mig för en ctg-kurva. Man chansar inte på att bebisen mår bra liksom. Hon tyckte att jag skulle ringa tillbaka till förlossningen och be om att få komma in på en ctg då det nu var fyra dagar sen man gjorde en kurva och bebisen blir ju också trött av värkarna hela tiden. Jag kände mig mest ledsen över att min kropp jobbade emot mig. Påväg hem tog jag beslutet att jag inte orkade ringa förlossningen och dra hela historien en gång till för den nu kanske 17:e personen i ordningen. Jag orkade egentligen ingenting faktiskt.
Vi hade samtidigt haft problem med vår värmepump som visserligen snällt gav oss varmvatten men inte ville värma huset. När vi kom hem efter att ha varit en sväng till farmor och ätit middag var det återigen svinkallt hemma och vi satte genast igång med att bära fram elradiatorerna igen och bädda fram extratäckena. Som vanligt lugnade värkarna ner sig runt kl 22 och jag gick och la mig och tänkte att jag får väl stå ut till den 26:e. Vid tvåtiden vaknar jag igen av molvärk. Jag gick upp för att äta lite, läste bloggar och gick på toa. Reflekterade över att vattenelementen nu var riktigt heta = värmepannan jobbar! En lättnad då jag inte riktigt kände mig sugen på att ringa till firman igen som redan tittat på pannan och konstaterat att den beter sig konstigt. Jag var inte heller så sugen på att komma hem till ett kallt hus med en nyfödd bebis. Jag stoppade om barnen och gick och la mig med min jävla molvärk som höll i sig till runt kl 7 då dagens första pinnvärk rivstartade min sista gravida dag.
Min sista gravida dag någonsin - Den 17 februari 2017: Min sambo var fortfarande ledig från jobbet och efter att vi lämnat barnen tvingade han med mig mig till Vårby för att köpa nya pilar till hans pilbåge samt byta in vår sons pilbåge stora tunga pilbåge mot en mindre. Det var slaskigt och eländigt. En riktig skitvinter som aldrig kom. Jag satt i bilen och väntade på honom medan han sprang in då jag inte orkade kliva ut i slask-is-geggan. Lilla bebis sparkade helt hysteriskt varje gång jag hade värk. Jag försökte dricka lite bensin-mack-latte och googlade på latensfas. Uppdaterade mig på familjeliv, läste om alla andra i min lilla februari-tråd som kämpade på. Avundades [läs: Hatade] alla som pangbom fått monstervärkar och typ plopp fött barn. Värkarna kom allt tätare, nu med 10 minuter emellan och när min sambo väl kom tillbaka till bilen hotade han med att ringa förlossningen om inte jag gjorde det.
Tillslut efter en mildare övertalning ringde jag förlossningen väl förbered på att få samma svar som dagen innan.
Det fick jag inte.
Man ville ha in mig på kontroll direkt. "Kom in med en gång! Du kan ju inte gå runt och ha värkar såhär länge, nu måste vi hitta på något"
Jag känner såhär i efterhand MYCKET stor tacksamhet till den fina snälla barnmorskan och den blivande förlossningsläkaren [student] som en dryg timme senare tar emot mig. Barnmorskan tog mig på största allvar och jag behövde varken hävda mig eller förklara varför jag kommit och på något vis "bevisa" att jag hade ont. "Jag kan se att du har väldigt ont, så här kan du inte ha det. Varken du eller bebisen mår bra av att gå så här länge i latensfas"
Man la mig i ctg en stund för att få en kurva över värkarna och nu kom de återigen oregelbundet men var mycket starka. Man kollade tappen och konstaterade igen jag helt klart öppen en bit men i princip ingenting hade hänt på 9 dagar. I det här läget var jag så sjukt besviken på min kropp. Jag hade hoppats på att vattnet skulle gå och värkarna skulle starta, att jag skulle få den där snabba förlossningen alla pratar om. Livrädd för att få beskedet att det bara är att vänta satt jag där som en krokig liten fågel i sjuksängen och skämdes för att jag kanske överdrev, jag kanske inte alls hade ont. Är det jag som är knäpp? Hur kan man inte öppna sig någonting på 9 dagar??
Men så ler barnmorskan varmt mot mig och vänder sig mot läkarstudenten och säger att vi nu ska göra en vårdplan, de vill skriva in mig redan i kväll, ge mig sovdos, förbereda mig för induktion dagen efter den 18/2. En igångsättning. De ska bara dubbelkolla det med ansvarig förlossningsläkare och få ett okej eftersom att jag egentligen inte gått över tiden.
Split of a second känner jag mig besegrad och så misslyckad som kvinna samtidigt som lättnaden är enorm. Veckorna med förvärkar är över.
Vid fem-tiden är vi inskrivna och har ett förlossningsrum bokad för oss, vi får stanna om vi vill men tar beslutet att åka hem och hämta alla grejer, hämta barnen från förskolan och lämna dem hos farmor och farfar, äta middag och sedan komma in igen. Vi kommer överens med barnmorskan att vara tillbaka till 20-tiden så jag hinner duscha, packa upp och få lite kvällmellis innan jag får min sovdos. Min fjärde, eller femte, jag minns inte.
20:59 har jag duschat, ätit, fått citadon och flunitrazepam för att förhoppningsvis kunna sova lite. Det är en speciell känsla att få på sig sjukhuspyjamasen. Man känner sig liksom liten. Trygg och säker men ändå ganska maktlös inför det som ska ske.
Jag somnade ganska fort. Vaknade med ett ryck vid kl 02. Låg där i tystnaden och kände in värken som väckt mig, lyssnade till klockan på väggen, surret från ventilationen och stegen i korridoren utanför. Efter en stund gled jag mig ner i tofflorna, tog på mig sjukhusrocken, klämde in min vetekudde under armen och smög ut i korridoren på jakt efter något att dricka och micron att värma min vetepåse i. Mötte ett gäng från nattpersonalen som jag småpratade med en stund. Värmde min påse och fick med mig en stor kanna apelsinsaft som en rar undersköterska blandade ihop till mig.
Plikttroget kröp jag ner i sängen igen med min varma vete-kompis och klockade mina värkar resten av natten i sällskap av raska fötter utanför dörren, tickandet från väggklockan och min förväntan på morgondagen.
Strax efter 07:00 kom en undersköterska in, kopplade upp ctg och började förbereda för lavemang. Det finns två saker jag vägrar födda barn utan: Lavemang och EDA. Check på den första! Adde vaknade inte varken när jag gick eller kom tillbaka. Jag gjorde ett tamt försök att få med mig honom till frukost men gav upp när jag knappt fick svar.
Jag åt en lååång och njutbar värkfri frukost helt själv i matsalen i godan ro. Gick några varv i korridoren tills jag blev hämtad av mina fina blivande barnmorskor. Jag [vi] hade turen att få chans att ha två då den ena var en omskolning från narkossjuksköterska. Underbara båda två och man verkligen kände hur de trivdes i varandras sällskap och Merita som var handledare var så trygg, ung, rolig och varm person. Hon förklarade allt så lugnt och hade med sig mig i samtalet hela tiden. Sjukt intressant för mig som pluggat medicin att få de medicinska förklaringarna också till varför man gör si och så. Nu minns jag inte mycket av det rent tekniska men det kände så bra under loppet gång att få all information oredigerad. Rebecka som både jobbat som ambulanssjuksköterska och på narkos som sagt hade fyra barn själv. Det var lätt att prata med dem och de skojade massor med Adde som inte riktigt gillar hela föda-barn-grejen.
Klockan hade nu hunnit bli runt tio och man skulle nu starta igångsättningen. I första hand ville man kolla om det ballong var aktuellt. Hör och häpna hade jag under mina 4 timmars sömn under natten öppnat mig en cm till till 3 cm och ballong var nu uteslutet då den ändå skulle trilla ut direkt. Hurray!
10:09 Tar man fosterhinnorna och den ena barnmorskan fick studsa för att inte få allt över sig. Rebecka gjorde allt metodiskt och lugnt instruerad av Merita. Vi pratade lite under tiden om att jag fått igångsättning med värkstimulerande båda gångerna innan och att det gett goda resultat. Man kan säga att jag svarar hyfsat bra på oxytocin. Dock ville man först ge mig en timme att gå runt lite och se om värkarna kom av sig själv innan man kopplade på värkstimulerande. Rebecka satte infarterna som om hon aldrig gjort något annat. Jag sa i samma veva att när vi sätter oxytocinet vill jag ha EDA i beredskap för jag är livrädd att födda barn utan smärtlindring. Inga problem, de lovade att fixa allt.
Jag tvingar med mig Adde till matsalen på kaffe. Han tröttnade efter första varvet i korridoren och smet in på rummet, gruffade lite över att man tagit ut hans säng och la sig sedan tillrätta i saccosäcken. Jag kände mig rastlös och gav mig ut i korridoren igen.
11:22 Kopplar man på värkstimulerande och jag tänker att helvete nu är det kört igen. Jag får lustgas direkt ifall att narkosen dröjer och jag behöver en EDA med en gång.
Första 2 minuterna går bra och jag tänker att jag kanske ska ta med mig allt ut och gå en runda. Jag gillar att röra mig under förlossningen och med Alice gick jag i princip hela förlossningen fram till krystvärkarna. Jag släppte den tanken direkt. Jag M Å S T E ha lustgasen. Helst vill jag bara dö. Nästa sekund skrattar jag så jag kiknar. Från noll och ingenting hamnade jag rätt och slätt i skärselden kan man säga.
11:50 Ringer adde på klockan och personalen kommer brådskande in och ser genast att jag måste ha en EDA snarast. Varför jag inte ringde direkt är en gåta. Jag ville nog försöka vara duktig. Åt helvete med det. Under min första förlossning minns jag inte smärtan för jag var så upp i den och jag fick EDA tidigt, typ runt 5 cm. Min andra förlossning fick jag EDAn inom 5 minuter också runt 5 cm och hann inte reflekta direkt över att det gör helvetesont. Nu vet jag hur jävla ont det gör att föda barn. Den smärtan är helt obeskrivlig. De höjde lustgasen och försökte peppa mig på alla sätt och vis att andas och rida ut värkarna, man stängde av värskstimulerande helt och försökte få av mig sjukhusrocken och min Bh för att kunna lägga EDA. Jag minns inte mycket av den här delen mer än att jag var helt hög av all lustgas så pass att jag inte kunde lyfta mina egna armar. Jag minns att jag lutade mig mot Rebecka som stod vid min sida hela tiden och andades med mig, hjälpte mig med lustgasen och försökte lirka av mig min Bh.
Allt gick så fort här och jag minns inte Adde alls. Jag vet att han stod [satt?] på andra sidan men resten är helt borta. Det är en halvtimme typ men allt var typ upp och ner så påverkad var jag av lustgasen och smärtan.
12:15 Kommer narkosen och försöker sätta EDA men jag har så mycket värkar även fast man stängt av allt att de inte kan sätta epiduralen. Jag minns att jag är asflamsig av lustgasen men samtidigt gråtfärdig/lealös för att det gör så ont samtidigt som jag är skräckslagen att man inte ska hinna sätta EDAn innan krystvärkarna kommer. Tillslut 12:43 lyckas man mellan två värkar få till bedövningen och kort därefter kom jag tillbaka till verkligheten igen och fann mig i en scen av muntert kaos:
En lite lätt blek blivande pappa, två helt upprymda taggade barnmorskor som ler mot mig, pysslar och plockar, skrattar och skojar om vilken pärs det var, hoppsan vad droppet satte fart, en undersköterska som skakar lite lätt på huvudet och hjälper mig på med en ny sjukhusrock, en narkosläkare som drar på munnen och skrockar att det var lite mycket lustgas kanske, eller lite mycket värkstimulerande eller både och därefter tackar hon för sig och går vidare.
I ställningen med EDA hänger min Bh som trasslat in sig i alla slangar. Rebecka konstaterar att den får hänga kvar där. " -Det blev lite bråttom.." Japp tänkte jag, det kan man säga. Vi småpratar lite, jag passar på nu när de snart ska gå igen eftersom att det är långt kvar. Trodde jag.
13:21 knappt en halvtimme efter att man satt EDA mitt i småpratet kommer det berömda trycket. Jag tänker: "-Men du, det kan väl inte vara dags nu?" Det gör ju inte ont men jag har knappt hunnit andas ikapp ännu. jag som hade hoppats på en kaffe emellan. Till och med kanske en macka.
Nu blev det fart igen med varma handdukar, plastförkläden. Merita och Rebecka går snabbt igenom hur Rebecka skulle "ta emot" och man kan riktigt se hennes glädje. Det är första gången hon förlöser någon. Jag tänker snabbt att jag inte ska tramsa och säga: "- Det går inte" För jag vet ju att det går. Jag har gjort detta redan två gånger. Jag ska bara komma ihåg att lyssna och vänta när de säger till mig.
Piece off cake. Nu kör vi!
Som en liten prinssessa ligger jag där utan smärta och krystar på med två stycken lyriska barnmorskor mellan mina ben med varma handdukar och allt. Så här i efterhand var det en ganska rolig situation och jag minns att de bad mig pausa [som man ska] och jag tänker japp det är lugnt. Jag får beröm och tillåtelse att ta i igen vid nästa värk. Som inte kommer.
Vi väntar och väntar.
Merita förklarar att det är lugnt samtidig som de släpper på droppet med värkstimulerande igen, bara lite lite.
Och vips kom värken vi väntade på och ungen var ute. Skrek som 15 gastar. Apgar 9 - 10 - 10. Kronbjudning.
Jag fick en chock. För tredje gången gillt. Det var som att föda Desmond igen. En exakt kopia. Efter en stund kunde man ju se skillnader men de var så lika att jag blev alldeles paff. De är fortfarande lika och kommer nog fortsatt vara det.
Rebecka grät, jag grät, Merita skrattade och grät, Adde pustade nog bara ut och vågade kika lite försiktigt.
Rebecka fick äran att göra i ordning honom, tvätta honom och höll honom stolt. Jag har en känsla av att vår lillebror kommer vara speciell för henne. Strax kom kvällspersonalen som skulle ta över vid kl 14:00 och det var min fantastiska barnmorska Gunilla som förlöste mig med Alice. Jag blev så lycklig att jag grät ännu mer. Vi skojade om att hon nu blev snuvad med skulle få det skojiga med bebis, smörgåsar och amning istället. Rebecka höll honom, strök honom hela tiden medan efterbörden krystades ut. Jag minns det så väl att jag tänkte att hon skulle bli en makalös barnmorska. Så jordnära, hjärtlig och kärleksfull.
I vanlig ordning blev det problem med cervix, livmodertappen som tog stryk och började blöda. Allt annat gick fint med moderkakor och annat slabb men som sagt slutade jag inte blöda precis som efter Alice. Jag var mest glad över att jag var hel och hållen på utsidan. Gynjouren tillkallades och en härlig auktoritär förlossningsläkare Parvaneh tar över och börjar raskt be om saker hon behöver. Hon sätter sig framför mig och nu först ler hon och säger: " Hej du! Här blöder vi lite men det ska vi fixa, du vill inte upp på operation idag eller hur?" och så blinkar hon lite pillimariskt mot mig. Jo alltså, nja jag vill helst inte bli opererad så okej då. Jag förklarar lite snabbt att samma sak hände förra gången för två år sedan och hon nickar instämmande medan hon proppar hela muffen full med tamponger doppade i någon cool medicin som sedan ska sitta några timmar.
Vi får lite mackor och kaffe. Jag trycker i mig alla som en gam. Adde ville ändå inte ha. Vi bestämmer att jag ska till BB, såklart jag får inte åka hem då jag fortfarande blöder, och Adde åker hem och hämtar upp barnen hos farmor och farfar för att sedan sova hemma. Sjukhus och BB-avdelningen i synnerhet gör honom galen och varje minut han slipper spendera där är tacksamt emottagen.
Vid 16:00-tiden får jag flytta in till ett BB-rum som jag har för mig själv. Gunilla och Gitte hjälper mig över och säger att så långt det går ska jag få vara själv i rummet med tanke på min historik med förlossningsdepression. Vi kommer också överens att det är bäst att vi stannar minst två dagar tills vi fått bättre ordning på värmen hemma. Det är inte lämpligt att ta hem en nyfödd till 13 grader. Firman som varit hos oss skulle kontakta sin specialist och höra vad som kunde orsaka det konstiga i all värmen kom och gick. I värsta fall fick vi flytta in hos svärföräldrarna.
Jag älskar BB och njöt av min tid där. Första natten kändes lite ensam utan Adde och de andra barnen såklart men lillebror sov och vid 22-tiden kom en snäll rar liten undersköterska in till mig och frågade om hon skulle ta med sig lillebror ut till deras uppehållsrum och passa honom så jag fick sova några timmar. Hon lovade att komma tillbaka med honom när han blev hungrig men den fösta natten brukar bebisar sova och inte äta så mycket.
Jag sov som ett barn till kl 06 när man väckte mig med en knorrande liten. Han hade gosat med tjejerna i deras fikarum hela natten. En underbar liten unge fick jag höra och kände mig hög av lycka.
Eftersom att det nu var februari och RS-viruset härjade var inga syskon eller utomstående välkomna in på BB-avdelningen men Adde kom upp en stund på eftermiddagen. Vi drack lite kaffe och han kelade med Aston. Värmen var tillbaka i huset och Adde ville att jag skulle följa med hem. Man ville ha mig kvar en natt till pga blödningen. Jag kände mig pigg, utan smärta och trygg med amningen och lillebror och hade nog kunnat åka hem. Jag fick tillåtelse att åka hem dagen därpå efter att läkaren gjort sin check. Hörseltest och genproverna kunde vi komma tillbaka nästa vecka och göra på specialistmottagningen.
Med tredje barnet kände jag mig inte alls orolig egentligen. Man blir tryggare för varje gång. Visst gick det fort efter igångsättning, lite för fort men jag är ändå nöjd. Södertälje förlossning och BB är fantastiska! En fin liten hemtrevlig förlossning där jag kände mig hemma. Om jag mot förmodan skulle föda barn igen skulle jag välja Södertälje alla gånger i veckan. Dock var det är absolut det sista barnet. Jag mäktar inte med förvärkar en gång till. Man säger att man glömmer men vet du, jag kommer aldrig glömma sista veckorna med Aston. Jag är glad att vi tillslut fick en bra barnmorska som tog beslutet att sätta igång mig i förtid. Jag tror att det kan ha räddat mig från att bli galen eller ännu värre för en förlossningdepression igen.
Nu har det gått två år och jag skriver inlägget dels för att jag råkade hitta förlossningsjournalen i mina pappershögar, dels för att flera nära vänner till mig nu i dagarna fått barn eller ska få barn. det har fått mig att tänka tillbaka. Jag minns Astons förlossning som intensiv, smärtsam men sjukt rolig. Även om jag nu idag inte minns vad vi skämtade om så minns jag hur vi asflabbade flera gånger och hur personalen var närvarande hela tiden, tog hand om mig och kämpade med mig. För så är det ju, kvinnan gör det stora jobbet även man mannen oftast är med. Adde gjorde det han kunde men det riktiga jobbet görs ju i team med personalen och den födande kvinnan.
Jag fick det bästa teamet ever och jag är så tacksam för det.
Visst får man höra att alla förlossningar olika och att inget går att planera i förväg mer än vilken smak på läppsylen du vill ha. Typ. Men samtidig får man också höra "- Du är förstföderska, det tar tid!" Eller i mitt fall nu: "Du är omföderska och tredje barnet dessutom, det kommer gå fort"
Du, om jag hade vetat om hur det skulle komma att bli hade jag nitat den som kom med det påståendet idag kan jag säga.
För hur det än nu gick så gick det fan INTE FORT! Det gick fan inte alls...
Jag gjorde tabben att jämföra med mig själv såklart. Jag tänkte att min kropp gjort detta förut och att den borde ju bete sig som den brukar. Vilket den till en början gjorde såklart. Jag går in i latensfas tidigt, runt en vecka innan örnen har landat. Det är det enda som varit likadant med alla mina graviditeter och pre-förlossningar. Nu pratar vi om det som inte är sammandragningar men samtidigt inte är värkar. Bästa sättet att förklara dem är att man kan inte prata under tiden. De kommer ofta oregelbundet och har inget med varken vila eller rörelse att göra. De bara är där och jag tror att när dessa börjar göra ont utan att göra nytta kallas de för pinnvärkar. Det de ska göra antar jag är att mjuka upp livmodertappen så att den drar sig uppåt och försvinner.
Vi tar oss raskt tillbaka till måndagen 16 februari i år nådens år 2015:
Här är ett inlägg från de sista dagarna innan där jag uppdaterade lite sporadiskt under dygnet då jag inte orkade göra nya inlägg i bloggen hela tiden. Nu när jag läser tillbaka blir jag tårögd då jag nu i efterhand inser hur uppgiven, trött och stressad jag var. Jag är ändå glad att detta var min sista graviditet för att detta är något jag inte vill uppleva igen. Tiden innan. Sista veckan. Samtidigt som det känns i hjärtat att säga att det är sista för jag älskar barn och skulle nog gärna ha fler men realisten i mig säger att man ska kunna ta hand om dem, ha råd och ja men NEJ tack till förvärkar.
Hur som helst var det måndag, ny vecka med två dagar kvar till beräknat förlossningsdatum. Jag hade haft förvärkar [sammandragningar som gör satan-ont] sedan den 25 januari [!] och varit i bekräftad latensfas i drygt 9 dagar. Slemproppen hade gått för en mer än en vecka sen. Vi hade kommit överens med förlossningen innan helgen då vi var där och fick sömntabletter att om inget hade hänt på måndag skulle jag ringa tillbaka till dem.
Den personen jag fick prata med när jag väl ringde var inte rätt person. Hon hade ingen förståelse alls för att jag var trött och hade ont. Enligt henne så skulle bebisen komma när den var redo men hon bokade in mig hos spec.mödravården till den 26 februari för ett tillväxtultraljud. Alltså 10 dagar senare. Jag blev nästan full i skratt. Menade hon på allvar att jag skulle gå med pinnvärkar i 10 dagar till?! För att sen se om bebisen blivit för stor?
Det var tydligt att hon inte tyckte att jag skulle komma in för kontroll. Trots att jag börjat öppna mig och hade värkar. Jag gav mig, la på luren och grät en skvätt. Därefter ringde jag för att söka tröst hos min barnmorska på MVC. Jag har skrivit såhär den 16 februari:
"Uppdatering 16 februari kl 07:28: Jag lyckades sova mellan 20:50 och 22:46! Sen dess har jag varit vaken. Så om jag verkar knasig idag beror det på viss övertrötthet. Klart slut!
Uppdatering kl 10:41: Pratat med förlossningen. Fick den berömda klappen på axeln och en tid till spec.mvc den 26/2. Alltså om 10 dagar. Man vill alltså låta mig gå med värkar i 10 dagar. jag kunde ta två citodon ikväll för att kunna sova. Som omföderska kan man tydligen vara öppen länge och det köper jag. Livmodern är mer lättretlig. Det köper jag. Men värkar hit och dit 24 timmar om dygnet? I veckor? Konstant smärta? Jag O R K A R inte mer nu. Ringde MVC och fick en tid idag för en vaginal undersökning av tappen. Hon är gulligast i världen min barnmorska! Hon tyckte det var helt orimligt att jag skulle gå till den 26/2. Bestämt sa hon att vi skulle göra en undersökning och sen skulle hon ta ett beslut om jag ska till förlossningen för ett ctg. Vi måste veta om bebisen mår bra. Jag tycker om henne, hon lyssnar på mig."
Jag fick en tid på eftermiddagen på MVC. Det hade såklart inte hänt ett skit på hela helgen men hon ifrågasatte varför förlossningen inte ville ha in mig för en ctg-kurva. Man chansar inte på att bebisen mår bra liksom. Hon tyckte att jag skulle ringa tillbaka till förlossningen och be om att få komma in på en ctg då det nu var fyra dagar sen man gjorde en kurva och bebisen blir ju också trött av värkarna hela tiden. Jag kände mig mest ledsen över att min kropp jobbade emot mig. Påväg hem tog jag beslutet att jag inte orkade ringa förlossningen och dra hela historien en gång till för den nu kanske 17:e personen i ordningen. Jag orkade egentligen ingenting faktiskt.
Vi hade samtidigt haft problem med vår värmepump som visserligen snällt gav oss varmvatten men inte ville värma huset. När vi kom hem efter att ha varit en sväng till farmor och ätit middag var det återigen svinkallt hemma och vi satte genast igång med att bära fram elradiatorerna igen och bädda fram extratäckena. Som vanligt lugnade värkarna ner sig runt kl 22 och jag gick och la mig och tänkte att jag får väl stå ut till den 26:e. Vid tvåtiden vaknar jag igen av molvärk. Jag gick upp för att äta lite, läste bloggar och gick på toa. Reflekterade över att vattenelementen nu var riktigt heta = värmepannan jobbar! En lättnad då jag inte riktigt kände mig sugen på att ringa till firman igen som redan tittat på pannan och konstaterat att den beter sig konstigt. Jag var inte heller så sugen på att komma hem till ett kallt hus med en nyfödd bebis. Jag stoppade om barnen och gick och la mig med min jävla molvärk som höll i sig till runt kl 7 då dagens första pinnvärk rivstartade min sista gravida dag.
Min sista gravida dag någonsin - Den 17 februari 2017: Min sambo var fortfarande ledig från jobbet och efter att vi lämnat barnen tvingade han med mig mig till Vårby för att köpa nya pilar till hans pilbåge samt byta in vår sons pilbåge stora tunga pilbåge mot en mindre. Det var slaskigt och eländigt. En riktig skitvinter som aldrig kom. Jag satt i bilen och väntade på honom medan han sprang in då jag inte orkade kliva ut i slask-is-geggan. Lilla bebis sparkade helt hysteriskt varje gång jag hade värk. Jag försökte dricka lite bensin-mack-latte och googlade på latensfas. Uppdaterade mig på familjeliv, läste om alla andra i min lilla februari-tråd som kämpade på. Avundades [läs: Hatade] alla som pangbom fått monstervärkar och typ plopp fött barn. Värkarna kom allt tätare, nu med 10 minuter emellan och när min sambo väl kom tillbaka till bilen hotade han med att ringa förlossningen om inte jag gjorde det.
Tillslut efter en mildare övertalning ringde jag förlossningen väl förbered på att få samma svar som dagen innan.
Det fick jag inte.
Man ville ha in mig på kontroll direkt. "Kom in med en gång! Du kan ju inte gå runt och ha värkar såhär länge, nu måste vi hitta på något"
Jag känner såhär i efterhand MYCKET stor tacksamhet till den fina snälla barnmorskan och den blivande förlossningsläkaren [student] som en dryg timme senare tar emot mig. Barnmorskan tog mig på största allvar och jag behövde varken hävda mig eller förklara varför jag kommit och på något vis "bevisa" att jag hade ont. "Jag kan se att du har väldigt ont, så här kan du inte ha det. Varken du eller bebisen mår bra av att gå så här länge i latensfas"
Man la mig i ctg en stund för att få en kurva över värkarna och nu kom de återigen oregelbundet men var mycket starka. Man kollade tappen och konstaterade igen jag helt klart öppen en bit men i princip ingenting hade hänt på 9 dagar. I det här läget var jag så sjukt besviken på min kropp. Jag hade hoppats på att vattnet skulle gå och värkarna skulle starta, att jag skulle få den där snabba förlossningen alla pratar om. Livrädd för att få beskedet att det bara är att vänta satt jag där som en krokig liten fågel i sjuksängen och skämdes för att jag kanske överdrev, jag kanske inte alls hade ont. Är det jag som är knäpp? Hur kan man inte öppna sig någonting på 9 dagar??
Men så ler barnmorskan varmt mot mig och vänder sig mot läkarstudenten och säger att vi nu ska göra en vårdplan, de vill skriva in mig redan i kväll, ge mig sovdos, förbereda mig för induktion dagen efter den 18/2. En igångsättning. De ska bara dubbelkolla det med ansvarig förlossningsläkare och få ett okej eftersom att jag egentligen inte gått över tiden.
Split of a second känner jag mig besegrad och så misslyckad som kvinna samtidigt som lättnaden är enorm. Veckorna med förvärkar är över.
Vid fem-tiden är vi inskrivna och har ett förlossningsrum bokad för oss, vi får stanna om vi vill men tar beslutet att åka hem och hämta alla grejer, hämta barnen från förskolan och lämna dem hos farmor och farfar, äta middag och sedan komma in igen. Vi kommer överens med barnmorskan att vara tillbaka till 20-tiden så jag hinner duscha, packa upp och få lite kvällmellis innan jag får min sovdos. Min fjärde, eller femte, jag minns inte.
20:59 har jag duschat, ätit, fått citadon och flunitrazepam för att förhoppningsvis kunna sova lite. Det är en speciell känsla att få på sig sjukhuspyjamasen. Man känner sig liksom liten. Trygg och säker men ändå ganska maktlös inför det som ska ske.
Jag somnade ganska fort. Vaknade med ett ryck vid kl 02. Låg där i tystnaden och kände in värken som väckt mig, lyssnade till klockan på väggen, surret från ventilationen och stegen i korridoren utanför. Efter en stund gled jag mig ner i tofflorna, tog på mig sjukhusrocken, klämde in min vetekudde under armen och smög ut i korridoren på jakt efter något att dricka och micron att värma min vetepåse i. Mötte ett gäng från nattpersonalen som jag småpratade med en stund. Värmde min påse och fick med mig en stor kanna apelsinsaft som en rar undersköterska blandade ihop till mig.
Plikttroget kröp jag ner i sängen igen med min varma vete-kompis och klockade mina värkar resten av natten i sällskap av raska fötter utanför dörren, tickandet från väggklockan och min förväntan på morgondagen.
Strax efter 07:00 kom en undersköterska in, kopplade upp ctg och började förbereda för lavemang. Det finns två saker jag vägrar födda barn utan: Lavemang och EDA. Check på den första! Adde vaknade inte varken när jag gick eller kom tillbaka. Jag gjorde ett tamt försök att få med mig honom till frukost men gav upp när jag knappt fick svar.
Klockan hade nu hunnit bli runt tio och man skulle nu starta igångsättningen. I första hand ville man kolla om det ballong var aktuellt. Hör och häpna hade jag under mina 4 timmars sömn under natten öppnat mig en cm till till 3 cm och ballong var nu uteslutet då den ändå skulle trilla ut direkt. Hurray!
10:09 Tar man fosterhinnorna och den ena barnmorskan fick studsa för att inte få allt över sig. Rebecka gjorde allt metodiskt och lugnt instruerad av Merita. Vi pratade lite under tiden om att jag fått igångsättning med värkstimulerande båda gångerna innan och att det gett goda resultat. Man kan säga att jag svarar hyfsat bra på oxytocin. Dock ville man först ge mig en timme att gå runt lite och se om värkarna kom av sig själv innan man kopplade på värkstimulerande. Rebecka satte infarterna som om hon aldrig gjort något annat. Jag sa i samma veva att när vi sätter oxytocinet vill jag ha EDA i beredskap för jag är livrädd att födda barn utan smärtlindring. Inga problem, de lovade att fixa allt.
Jag tvingar med mig Adde till matsalen på kaffe. Han tröttnade efter första varvet i korridoren och smet in på rummet, gruffade lite över att man tagit ut hans säng och la sig sedan tillrätta i saccosäcken. Jag kände mig rastlös och gav mig ut i korridoren igen.
11:22 Kopplar man på värkstimulerande och jag tänker att helvete nu är det kört igen. Jag får lustgas direkt ifall att narkosen dröjer och jag behöver en EDA med en gång.
Första 2 minuterna går bra och jag tänker att jag kanske ska ta med mig allt ut och gå en runda. Jag gillar att röra mig under förlossningen och med Alice gick jag i princip hela förlossningen fram till krystvärkarna. Jag släppte den tanken direkt. Jag M Å S T E ha lustgasen. Helst vill jag bara dö. Nästa sekund skrattar jag så jag kiknar. Från noll och ingenting hamnade jag rätt och slätt i skärselden kan man säga.
11:50 Ringer adde på klockan och personalen kommer brådskande in och ser genast att jag måste ha en EDA snarast. Varför jag inte ringde direkt är en gåta. Jag ville nog försöka vara duktig. Åt helvete med det. Under min första förlossning minns jag inte smärtan för jag var så upp i den och jag fick EDA tidigt, typ runt 5 cm. Min andra förlossning fick jag EDAn inom 5 minuter också runt 5 cm och hann inte reflekta direkt över att det gör helvetesont. Nu vet jag hur jävla ont det gör att föda barn. Den smärtan är helt obeskrivlig. De höjde lustgasen och försökte peppa mig på alla sätt och vis att andas och rida ut värkarna, man stängde av värskstimulerande helt och försökte få av mig sjukhusrocken och min Bh för att kunna lägga EDA. Jag minns inte mycket av den här delen mer än att jag var helt hög av all lustgas så pass att jag inte kunde lyfta mina egna armar. Jag minns att jag lutade mig mot Rebecka som stod vid min sida hela tiden och andades med mig, hjälpte mig med lustgasen och försökte lirka av mig min Bh.
Allt gick så fort här och jag minns inte Adde alls. Jag vet att han stod [satt?] på andra sidan men resten är helt borta. Det är en halvtimme typ men allt var typ upp och ner så påverkad var jag av lustgasen och smärtan.
12:15 Kommer narkosen och försöker sätta EDA men jag har så mycket värkar även fast man stängt av allt att de inte kan sätta epiduralen. Jag minns att jag är asflamsig av lustgasen men samtidigt gråtfärdig/lealös för att det gör så ont samtidigt som jag är skräckslagen att man inte ska hinna sätta EDAn innan krystvärkarna kommer. Tillslut 12:43 lyckas man mellan två värkar få till bedövningen och kort därefter kom jag tillbaka till verkligheten igen och fann mig i en scen av muntert kaos:
En lite lätt blek blivande pappa, två helt upprymda taggade barnmorskor som ler mot mig, pysslar och plockar, skrattar och skojar om vilken pärs det var, hoppsan vad droppet satte fart, en undersköterska som skakar lite lätt på huvudet och hjälper mig på med en ny sjukhusrock, en narkosläkare som drar på munnen och skrockar att det var lite mycket lustgas kanske, eller lite mycket värkstimulerande eller både och därefter tackar hon för sig och går vidare.
I ställningen med EDA hänger min Bh som trasslat in sig i alla slangar. Rebecka konstaterar att den får hänga kvar där. " -Det blev lite bråttom.." Japp tänkte jag, det kan man säga. Vi småpratar lite, jag passar på nu när de snart ska gå igen eftersom att det är långt kvar. Trodde jag.
13:21 knappt en halvtimme efter att man satt EDA mitt i småpratet kommer det berömda trycket. Jag tänker: "-Men du, det kan väl inte vara dags nu?" Det gör ju inte ont men jag har knappt hunnit andas ikapp ännu. jag som hade hoppats på en kaffe emellan. Till och med kanske en macka.
Nu blev det fart igen med varma handdukar, plastförkläden. Merita och Rebecka går snabbt igenom hur Rebecka skulle "ta emot" och man kan riktigt se hennes glädje. Det är första gången hon förlöser någon. Jag tänker snabbt att jag inte ska tramsa och säga: "- Det går inte" För jag vet ju att det går. Jag har gjort detta redan två gånger. Jag ska bara komma ihåg att lyssna och vänta när de säger till mig.
Piece off cake. Nu kör vi!
Som en liten prinssessa ligger jag där utan smärta och krystar på med två stycken lyriska barnmorskor mellan mina ben med varma handdukar och allt. Så här i efterhand var det en ganska rolig situation och jag minns att de bad mig pausa [som man ska] och jag tänker japp det är lugnt. Jag får beröm och tillåtelse att ta i igen vid nästa värk. Som inte kommer.
Vi väntar och väntar.
Merita förklarar att det är lugnt samtidig som de släpper på droppet med värkstimulerande igen, bara lite lite.
Och vips kom värken vi väntade på och ungen var ute. Skrek som 15 gastar. Apgar 9 - 10 - 10. Kronbjudning.
 |
| Aston Charles Oskar Hansson Vesterlund 2015-02-18 13:31 3728g 52cm |
Jag fick en chock. För tredje gången gillt. Det var som att föda Desmond igen. En exakt kopia. Efter en stund kunde man ju se skillnader men de var så lika att jag blev alldeles paff. De är fortfarande lika och kommer nog fortsatt vara det.
Rebecka grät, jag grät, Merita skrattade och grät, Adde pustade nog bara ut och vågade kika lite försiktigt.
Rebecka fick äran att göra i ordning honom, tvätta honom och höll honom stolt. Jag har en känsla av att vår lillebror kommer vara speciell för henne. Strax kom kvällspersonalen som skulle ta över vid kl 14:00 och det var min fantastiska barnmorska Gunilla som förlöste mig med Alice. Jag blev så lycklig att jag grät ännu mer. Vi skojade om att hon nu blev snuvad med skulle få det skojiga med bebis, smörgåsar och amning istället. Rebecka höll honom, strök honom hela tiden medan efterbörden krystades ut. Jag minns det så väl att jag tänkte att hon skulle bli en makalös barnmorska. Så jordnära, hjärtlig och kärleksfull.
I vanlig ordning blev det problem med cervix, livmodertappen som tog stryk och började blöda. Allt annat gick fint med moderkakor och annat slabb men som sagt slutade jag inte blöda precis som efter Alice. Jag var mest glad över att jag var hel och hållen på utsidan. Gynjouren tillkallades och en härlig auktoritär förlossningsläkare Parvaneh tar över och börjar raskt be om saker hon behöver. Hon sätter sig framför mig och nu först ler hon och säger: " Hej du! Här blöder vi lite men det ska vi fixa, du vill inte upp på operation idag eller hur?" och så blinkar hon lite pillimariskt mot mig. Jo alltså, nja jag vill helst inte bli opererad så okej då. Jag förklarar lite snabbt att samma sak hände förra gången för två år sedan och hon nickar instämmande medan hon proppar hela muffen full med tamponger doppade i någon cool medicin som sedan ska sitta några timmar.
Vi får lite mackor och kaffe. Jag trycker i mig alla som en gam. Adde ville ändå inte ha. Vi bestämmer att jag ska till BB, såklart jag får inte åka hem då jag fortfarande blöder, och Adde åker hem och hämtar upp barnen hos farmor och farfar för att sedan sova hemma. Sjukhus och BB-avdelningen i synnerhet gör honom galen och varje minut han slipper spendera där är tacksamt emottagen.
Vid 16:00-tiden får jag flytta in till ett BB-rum som jag har för mig själv. Gunilla och Gitte hjälper mig över och säger att så långt det går ska jag få vara själv i rummet med tanke på min historik med förlossningsdepression. Vi kommer också överens att det är bäst att vi stannar minst två dagar tills vi fått bättre ordning på värmen hemma. Det är inte lämpligt att ta hem en nyfödd till 13 grader. Firman som varit hos oss skulle kontakta sin specialist och höra vad som kunde orsaka det konstiga i all värmen kom och gick. I värsta fall fick vi flytta in hos svärföräldrarna.
Jag älskar BB och njöt av min tid där. Första natten kändes lite ensam utan Adde och de andra barnen såklart men lillebror sov och vid 22-tiden kom en snäll rar liten undersköterska in till mig och frågade om hon skulle ta med sig lillebror ut till deras uppehållsrum och passa honom så jag fick sova några timmar. Hon lovade att komma tillbaka med honom när han blev hungrig men den fösta natten brukar bebisar sova och inte äta så mycket.
Jag sov som ett barn till kl 06 när man väckte mig med en knorrande liten. Han hade gosat med tjejerna i deras fikarum hela natten. En underbar liten unge fick jag höra och kände mig hög av lycka.
Eftersom att det nu var februari och RS-viruset härjade var inga syskon eller utomstående välkomna in på BB-avdelningen men Adde kom upp en stund på eftermiddagen. Vi drack lite kaffe och han kelade med Aston. Värmen var tillbaka i huset och Adde ville att jag skulle följa med hem. Man ville ha mig kvar en natt till pga blödningen. Jag kände mig pigg, utan smärta och trygg med amningen och lillebror och hade nog kunnat åka hem. Jag fick tillåtelse att åka hem dagen därpå efter att läkaren gjort sin check. Hörseltest och genproverna kunde vi komma tillbaka nästa vecka och göra på specialistmottagningen.
Med tredje barnet kände jag mig inte alls orolig egentligen. Man blir tryggare för varje gång. Visst gick det fort efter igångsättning, lite för fort men jag är ändå nöjd. Södertälje förlossning och BB är fantastiska! En fin liten hemtrevlig förlossning där jag kände mig hemma. Om jag mot förmodan skulle föda barn igen skulle jag välja Södertälje alla gånger i veckan. Dock var det är absolut det sista barnet. Jag mäktar inte med förvärkar en gång till. Man säger att man glömmer men vet du, jag kommer aldrig glömma sista veckorna med Aston. Jag är glad att vi tillslut fick en bra barnmorska som tog beslutet att sätta igång mig i förtid. Jag tror att det kan ha räddat mig från att bli galen eller ännu värre för en förlossningdepression igen.
Nu har det gått två år och jag skriver inlägget dels för att jag råkade hitta förlossningsjournalen i mina pappershögar, dels för att flera nära vänner till mig nu i dagarna fått barn eller ska få barn. det har fått mig att tänka tillbaka. Jag minns Astons förlossning som intensiv, smärtsam men sjukt rolig. Även om jag nu idag inte minns vad vi skämtade om så minns jag hur vi asflabbade flera gånger och hur personalen var närvarande hela tiden, tog hand om mig och kämpade med mig. För så är det ju, kvinnan gör det stora jobbet även man mannen oftast är med. Adde gjorde det han kunde men det riktiga jobbet görs ju i team med personalen och den födande kvinnan.
Jag fick det bästa teamet ever och jag är så tacksam för det.
8 februari 2017
Pärlor
Vi vabbar i vanlig ordning. Två av tre dvärgar har ögoninflammation och snor i glada färger. Aston roar sig själv ganska bra genom att bygga tågbana, riva tågbana, repeat. Dock känner jag att Alice nu andra dagen hemma behöver lite stimulans. Pärlor är ju löjligt kul! Tänk så mycket fint man kan göra!
Saxat från min instagram:
3 februari 2017
Fitbit och hopplös trötthet
Vad gjorde jag en ledig fredagskväll efter att ha nattat barnen tidigt, pysslat klart disk och tvätt?
Jag gick och la mig.
?
Klockan 20:19 somnade jag [enligt min nya bästis mrs Fitbit] och sov nästan 10 timmar och jag är nu fortfarande trött. Visst blev jag väckt tidigt i morse av en vällingsugen rackare men jag gick och la mig igen.
Jag har nu lite light-ångest över att jag inte använde tiden igår kväll på ett bättre sätt än att sova men jag kanske behövde det. Jag har varit småkrasslig hela veckan efter att jag var sjuk veckan innan det och min krassliga vecka nu på jobbet har jag fått jobba själv då min underbara arbetshalva vabbat.
Min spontana vilja att göra det jag annars gillar att göra var hel obefintlig igår. En vanlig fredag hade jag tagit ett syndigt stort glas vin och satt mig vid symaskinen med laptopen och någon bra serie som sällskap, parallellt med att lyssna till sambon game-prat i rummet intill men igår orkade jag knappt duscha innan jag la mig.
Men idag blir det nya tag, även om jag trots så många timmars sömn fortfarande är trött. Jag ska slå min syster i weekend warrior, en utmaning med Fitbit där den med flest steg på 24 timmar mellan lördag och söndag vinner! Game is on Annicka!
15 januari 2017
Vilda bejbyn
Låt mig få presentera vårt vildaste barn: Aston, 1 år och 11 månader. Sju svåra år och en j*vla huvudvärk. Underbar unge men han skulle behöva två barnförsäkringar. Det är ett rent mirakel att inga riktigt dyra saker gått sönder eller att vi behövt gå på en barnbegravning. Aston måste ha varit katt i sitt förra liv.
Aston har två lägen:
- Jätteglad [95% av vaken tid]
- Förbannad [Resterande tid]
Aston kan vara väldigt snäll, älskar kramar och kryper gärna upp i knät men utan förvaring puttas han och slår. Säger man nej till honom så tar han närmsta sak och slänger i golvet, finns inget slänger han sig själv i golvet. Ungen har varit blå i ansiktet och bucklig av bulor i större delen av sitt liv.
Han är väldigt påhittig, klättrar på allt och i allra största allmänhet river runt saker. Till exempel om Alice sitter och målar kan han klättra upp bredvid, ta en penna och hysteriskt börja kladda på hennes papper och när man säger nej, tar han alla pennor och slänger över hela köket. Charmigt, eller hur?
Vår hittills största utmaning kom när han vid ett års ålder började ta sig ur spjälsängen. Han liksom hävde sig upp på kanten och gjorde en kullerbytta över kanten rakt ner i golvet så för att rädda hans huvud och behålla tänderna tog vi bort fronten i en tam förhoppning om att han skulle väcka oss på morgonen genom att komma in till oss som hans äldre syskon gjort när de var mindre. Aston hade andra planer.
Första dagarna utan front lärde han sig att klättra upp på köksbänken och komma åt knivarna, klättra upp på köksbordet och pilla på kökslamporna. Eftersom att vi gärna sover i sängen tillsammans som normala vuxna gör istället för utanför Astons dörr på typ golvet blev den enda vettiga lösningen att göra hela hans rum till en spjälsäng genom att sätta en grind in till hans rum.
Det har funderat suveränt [han har vaknat på helgmorgonen och lekt i sitt rum till runt kl 8 och då väckt mig genom att gorma vid grinden] tills för ca två veckor sedan när han lärde sig att öppna den BARNSÄKRA grinden. Fråga mig inte hur han lyckas, men det gör han.
Jag vaknar lätt [somnar lika lätt, jag har jobbat natt i många år] och två helger i rad har jag vaknat när han öppnar grinden och gått upp och så är cirkusen igång MEN inte nu i morse.
I morse vaknade jag inte av grinden utan utav ljudet från någon som bankar på ett fönster med någonting [en byggkloss var min spontana gissning] Jag hittar Aston med en hammare vid vardagsrumsfönstret. Fönstret höll. Tyvärr, för det hade egentligen inte gjort något att byta fönstret då det ändå ska bytas men det är kallt ute så jag tänker att slå sönder fönster kan vänta tills i vår. Helst.
Vart får ungen tag i en hammare då mån tro? Jo, i pappas verktygsväska som stod STÄNGD i hallen. Vad, hur gör vi nu? En mycket påhittig snart tvååring som hittar på allt möjligt hyss på morgonen när mamman och pappan sover. Vi kan ju i princip inte ha något framme, så pass kreativ är han den där lilla vilden.
Några förslag någon?
 |
| Han tar sig upp på köksbänken genom att använda handtagen till lådorna som stege. Kreativ va? |
12 januari 2017
I ett hus i skogen slut
Ett inlägg fastnade på vägen men här är det, en vecka senare
Så kom snön. Ordentligt. Jag skulle ner till gymmet och ta ett bodypump-pass, tillsammans md svärföräldrarna. Jag har lagt på mig skamligt mycket och väger nu lika mycket som när jag skrev in mig på förlossningen med Alice. Paniiik!!
However, på vägen ner hade det börjat smula lite vitt från himlen men väglaget var bra och jag har nya dubb-monster-däck på min lilla pluttbil så det var lugnt. Ni vet hur nojjig jag är att köra på vintern och när det är snö eftersom att jag åkte av förra året. Då menar jag alltså åkte av med hela bilen och la den i ett 5 meter djupt dike. Trafiken på vägen såg inte ens bilen och stannade inte förrän jag lyckats kravla mig upp med en varningstriangel. Med tanke på det och alla historier från nära vänner som kört på vilt i dessa trakter tog jag det lugnt.
Tur var väl det för efter ett möte, några sekunder utan helljus, finner jag mig själv tvärbromsa för ett rådjur som typ trollat upp sig själv på vägen. Jag bonkade till den i huvudet tror jag för det vinglade ner i diket och stod där och trampade runt ett tag innan det lunkade iväg. Resten av vägen körde jag i typ 40 km/m samtidigt som jag skakade som ett asplöv. Kom för sent till bodypumpen som redan börjat och kände mig lite misslyckad. Igen. Så jag satte mig på en spinningcykel och tänkte att om jag ändå tagit mig såhär långt ska jag åtminstone träna. Jag hann cykla en kvart innan min svärmor kom ut och hämtade mig. Hon hade sparat en plats till mig och nu väntade alla på mig därinne.
Redo att åka hem som en sönderslagen påse nötter kliver jag ut utanför gymmet i 3 dm nysnö. Hurray! Jag som ääääälskar att köra i snö! Inte. Det var ju givetvis inte plogat och jag satt hela vägen hem i 30/km och förbannade mig själv över att jag bosatt mig i skogen bland rådjur och snö och skit.
Idag dagen efter när snön ligger ljuvligt vit och glittrande känner jag att lugnet här ute i skogen i vårt pytte pytte lilla samhälle kanske inte är så tokigt. Barnen gick före till pulkabacken och jag kunde koppla av och gå i min egen takt för jag vet att det inte finns några stora bilvägar, stöddiga ungdomsgäng, påtända typer eller allmänt okänt folk. En och annan fasan eller ekorre kan man stöta på men annars är det mina grannar och visst kan vem som helst vara pedofil men då vet jag iallafall vart de bor och vart jag ska jaga rätt på dem.
:D
Att bo såhär har sina nackdelar men de allra flesta dagar väger det positiva över.
Så kom snön. Ordentligt. Jag skulle ner till gymmet och ta ett bodypump-pass, tillsammans md svärföräldrarna. Jag har lagt på mig skamligt mycket och väger nu lika mycket som när jag skrev in mig på förlossningen med Alice. Paniiik!!
However, på vägen ner hade det börjat smula lite vitt från himlen men väglaget var bra och jag har nya dubb-monster-däck på min lilla pluttbil så det var lugnt. Ni vet hur nojjig jag är att köra på vintern och när det är snö eftersom att jag åkte av förra året. Då menar jag alltså åkte av med hela bilen och la den i ett 5 meter djupt dike. Trafiken på vägen såg inte ens bilen och stannade inte förrän jag lyckats kravla mig upp med en varningstriangel. Med tanke på det och alla historier från nära vänner som kört på vilt i dessa trakter tog jag det lugnt.
Tur var väl det för efter ett möte, några sekunder utan helljus, finner jag mig själv tvärbromsa för ett rådjur som typ trollat upp sig själv på vägen. Jag bonkade till den i huvudet tror jag för det vinglade ner i diket och stod där och trampade runt ett tag innan det lunkade iväg. Resten av vägen körde jag i typ 40 km/m samtidigt som jag skakade som ett asplöv. Kom för sent till bodypumpen som redan börjat och kände mig lite misslyckad. Igen. Så jag satte mig på en spinningcykel och tänkte att om jag ändå tagit mig såhär långt ska jag åtminstone träna. Jag hann cykla en kvart innan min svärmor kom ut och hämtade mig. Hon hade sparat en plats till mig och nu väntade alla på mig därinne.
Redo att åka hem som en sönderslagen påse nötter kliver jag ut utanför gymmet i 3 dm nysnö. Hurray! Jag som ääääälskar att köra i snö! Inte. Det var ju givetvis inte plogat och jag satt hela vägen hem i 30/km och förbannade mig själv över att jag bosatt mig i skogen bland rådjur och snö och skit.
Idag dagen efter när snön ligger ljuvligt vit och glittrande känner jag att lugnet här ute i skogen i vårt pytte pytte lilla samhälle kanske inte är så tokigt. Barnen gick före till pulkabacken och jag kunde koppla av och gå i min egen takt för jag vet att det inte finns några stora bilvägar, stöddiga ungdomsgäng, påtända typer eller allmänt okänt folk. En och annan fasan eller ekorre kan man stöta på men annars är det mina grannar och visst kan vem som helst vara pedofil men då vet jag iallafall vart de bor och vart jag ska jaga rätt på dem.
:D
Att bo såhär har sina nackdelar men de allra flesta dagar väger det positiva över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)